gbs

Overklig upplevelse. Någonting man tror har hänt, man är övertygad. Tillslut visar det sig, att det är inte alls varit så. Händelser man stått i centrum av har aldrig existerat på riktigt. Känslor man kännt har bara varit på låtsas. Och i slutänden skämms man, skämms för den ilska man lagt på människor, irritationen för ingenting.

Jag hade ont i örat, eller rättare sagt bakom örat. Visst kunde det varit örhängena som skavde, så dessa togs bort. Men det fortsatte att göra ont.

Är ni säkra på att ni har tagit bort alla örhängen?
Jodå, det var dem. Alla örhängen på höger öra var borta. Men det fortsatte att trycka, och det gjorde riktigt ont. Jag litade inte på dem, de hade säkert glömt örhänget längst upp, vid brosket.

För att övertyga mig visade dem mig den lilla medicinburken med örhängena i. Jag tittade extra noga efter den örhängesring som suttit högst upp. När jag såg den ligga där i burken blev jag lättad. Alla örhängen var borta, vad skönt.

När vi flyttade ner från IVA, till barnavdelningen, blev det ganska mycket packning. Man rotar sig ganska fort i ett sådant sjukhusrum. Burken med örhängen hade legat på bordet hela tiden, och även den följde såklart med ner i en påse. Och det var först då det slog mig. Det låg ingen ring i den där burken. Och jag hade inte ens ett hål uppe i det högra örat. Både hålet och örhänget var kvar i vänster öra.

Men jag var övertygad. I burken hade det legat en liten silverring. En silverring som fått mig att slappna av, och sluta oroa mig över att sköterskorna hade missat något. En osynlig silverring.

Fantomkänslor.
Människor med amputerade ben och armar får det ofta. En känsla av att det t.ex. kliar i benet (som för övrigt inte finns kvar.) Känsor i någonting som inte existerar.

Det tog två veckor innan allting började vända. Två veckor innan jag så smått började klättra upp ur fallgropen. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag inte längre kunde röra fingrarna. Jag har faktiskt ingen aning. För enligt mig själv, så kunde jag röra på dem hela tiden. Det var först när jag blev halvliggandes upp i sängen, och kunde se mina händer, som jag upptäckte att de faktiskt låg alldeles blickstilla, även när jag rörde på dem.

För att inte stelna till i lederna låg jag och vickade på fingrarna så fort jag fick tillfälle. Till vilken egentlig nytta, när fingrarna ändå inte rörde sig? Konstig känsla.

I förra inlägget skrev jag om en dröm. En nog så verklig, där drömmen följde med i vaket tillstånd. En annan dröm etsade sig till och med in i min kropp.

Det var terrordåd i Norrköping. Kaos. Det sprängdes utanför mitt fönster. Jag visste att vi var tvugna att fly, det var alldeles för farligt att stanna kvar. Helt plötsligt befann jag mig i en spårvagn, i ett säte långt bak. Jag träffade någon där, någon som jag kände. Det hände någonting med några skor, det minns jag, men jag vet inte vad det var. Spårvagnen krockade och alla säten bucklades till. Jag hamnade i kläm, men lyckades ta mig loss.

Vi skulle bli evakuerade till London. När vi stod någonstans i England och väntade på en dubbeldäckare som skulle ta oss vidare vet jag att mamma sa att hon var tvungen att återvända till Sverige för att fixa några ärenden. Men det var befängt, det var jättefarligt. Och ärendena hon skulle göra var oviktiga, det gjorde mig rädd.

Biljetterna vi hade för att åka med bussen i England var små och fyrkantiga. Ungefär som minneskort till kameran, kanske 3x3 cm stora. Biljetten var viktig, utan den skulle vi inte kunna komma vidare, och jag höll i den hårt. Jag vaknade upp ur drömmen när jag hade gått in i bussen och slagit mig ner på ett säte.

Men fastän jag var vaken, och visste att jag just hade drömt, så låg jag fortfarande och höll om biljetten. Fingrarna kramade om någonting. Hur mycket jag än försökte att räta ut fingrarna och släppa det jag höll i, så gick det inte. Egentligen kunde jag inte räta på fingrarna i det stadiet, även fast jag hade känslan utav det. Jag hade också känslan av att jag kunde ligga och känna på biljetten, snurra runt den mellan fingrarna, men inte släppa taget om den.

Nattsköterskorna kom och sträckte på mina fingrar, och först då lossade känslan. Först då förstod jag på riktigt att det faktiskt inte var någonting jag höll i. Det var bara en känsla. En känsla av någonting som inte fanns.

Mardrömmar och rubbad verklighetsuppfattning.

Det senaste är nog lätt att stryka ett streck över. Rubbad verklighetsuppfattning. Jag var ju fortfarande människa, och nog kunde jag skilja på rätt och fel. Verklighet och dröm. Men egentligen är det nog inte så konstigt, i den miljön, att man formar sin egen verklighet. Hur ska man annars överleva?

Många av de mardrömmar som jag vaknade av på nätterna har jag förträngt. Jag blev medicinerad för att minska på drömmarna, som kom som ett tillskott på vissa andra mediciner. Men det finns tre drömmar som jag kommer ihåg. De var så intensiva. Jag skulle vilja berätta om känslan, drömmen satt i hela kroppen, men jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna förmedla den starka känslan som drömmarna gav mig, den oerhört kraftiga uppfattningen om vad som hände. Jag får nog sätta ett "är-lika-med" mellan Mardrömmar och Rubbad verklighetsuppfattning.

I vilken tidsordning drömmarna kommer vet jag inte. När jag var som hårdast drabbad av förlamningen kunde jag inte dela med mig av mina drömmar och känslor. Utav den anledningen har jag glömt det mesta därifrån. Kanske lika bra. Jag var instängd med mig själv.

Jag vet att jag precis hade somnat. En läkare, ganska kraftig och med mörkt hår, kom in i mitt rum, följd av ganska många sköterskor. Han var grönklädd, precis som läkarna är uppe på Intensiven. Av någon anledning blev jad rädd, en rädsla som satte sig djupt i maggropen. Vi ska sätta in det, och det. Vi ska göra det, och det. Ett rabblande utav mediciner och handlingar de skulle utföra på mig. På händerna hade han ett par röda plasthandskar som nådde upp över armbågarna. Från fotänden började han krypa och böja sig över mig, men händerna i ett strypgrepp, samtidigt som han berättade om alla mediciner. Hans ögon glimmade utav ovänlighet. Men jag kunde inte röra mig, för precis som i verkliga livet, så var jag fast i min egen kropp.

Jag hörde hur det gick någon bakom huvudänden på sängen, och en undersköterska kom fram.
Vad är det ni ska göra med mig egentligen?
Men hon såg mest förbryllad ut. Göra? Nej, dem skulle inte göra någonting.

Det hade bara varit en dröm. En dröm som jag tog med mig i vaket tillstånd. Jag ursäktade mig, det hade bara varit en dröm. En dröm.

Men jag vågade inte blunda. Så fort jag var nära på att somna igen, såg jag alla sköterskor ståendes vid fotändan av min säng.

I torsdags, den 8/6 2006. Studenten.

Vilken dag att minnas. Jag är så oerhört glad att jag klarade mig dit. Hela studentveckan, oj säger jag. Så roligt.

Jag kommer så väl ihåg den ihåliga känslan utav tanken på att jag kanske inte skulle kunna ta studenten. Jag missade mössprovningen, jag missade allt prat runt-i-kring det. Men vad gör det. Hoppet dog aldrig riktigt.

Och nu då. Det är bara 10 veckors praktik som återstår i höst. På folkbladet, och förhoppningsvis uppe i Stockholm på SVT. Hoppas jag på det, så förde det dåliga faktiskt med sig någonting väldigt betydelsefullt!

Tack Elisabeth för att du dök upp i torsdags, och tack ni andra från IVA! JAG KLARADE DET!!!

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle ta mig hit. Studentveckan har börjat, det var mösspåtagning idag.

Så långt har jag tagit mig. Men ändå är det så kort väg tillbaka. Till minnet. Minnet av när jag faktiskt låg där i sjukhussängen och aldrig trodde att studenten skulle bli min. Tillbaka till den fjärde september, som var den sista festligheten på flera månader.

Det stockar sig i halsen. Det är först nu, när jag upplever samma sak igen, som jag börjar tänka tillbaka. Tänk om jag skulle falla ner i sängen nu när jag går och lägger mig. Tänk om jag inte skulle kunna stödja. Jag har aldrig känt mig orolig över att det ska hända igen, men tänk om.

Sex dagar kvar till studenten. 16.00.
Någonting som jag längtade efter. Någonting som jag oroade och grät mycket över.
Och nu är det här.