sex.
När jag sitter och läser i min dagbok, så ser jag att det hände saker hela tiden. Samtidigt får jag tillbaka ängslan över hur sakta dagarna faktiskt gick.
...tänkte borsta dina tänder och vända dig på sidan. Hoppas natten blir lugn.
Jag pendlade. Hela tiden pendlade jag mellan olika sänglägen. Ungefär varje timma bråkades det med min kropp. Kuddar lades under benen och ryggen. Det gjorde ont, speciellt i benen, när dom böjde och lutade dom ner mot sidan. Ibland låg jag bara i några minuter, innan jag tröttnade, och dem fick ändra läget igen. Jag kunde inte ens finjustera själv. Hur mycket rör du på dig när du ska sova? Det var svårt att få det bra, för jag glömde bort hur man ligger bekvämt.
Ena dagen kom de från Linköping för att testa mina nerver, andra dagen satte de in CVK (kanyl ner i halsen, istället för i armen.) Min pappa kom och hälsade på, Britney Spears fick en son och jag bytte rum. Varje dag var det någonting eller massor, men samtidigt ingenting alls. En konstig balansgång. Och allt som hände finns att läsa om, i en bok. Men det som inte hände, förblir ett svart tomt hål. En känsla av ingenting.
...tänkte borsta dina tänder och vända dig på sidan. Hoppas natten blir lugn.
Jag pendlade. Hela tiden pendlade jag mellan olika sänglägen. Ungefär varje timma bråkades det med min kropp. Kuddar lades under benen och ryggen. Det gjorde ont, speciellt i benen, när dom böjde och lutade dom ner mot sidan. Ibland låg jag bara i några minuter, innan jag tröttnade, och dem fick ändra läget igen. Jag kunde inte ens finjustera själv. Hur mycket rör du på dig när du ska sova? Det var svårt att få det bra, för jag glömde bort hur man ligger bekvämt.
Ena dagen kom de från Linköping för att testa mina nerver, andra dagen satte de in CVK (kanyl ner i halsen, istället för i armen.) Min pappa kom och hälsade på, Britney Spears fick en son och jag bytte rum. Varje dag var det någonting eller massor, men samtidigt ingenting alls. En konstig balansgång. Och allt som hände finns att läsa om, i en bok. Men det som inte hände, förblir ett svart tomt hål. En känsla av ingenting.
felfelfel.
Hur mycket har jag inte hört nu i efterhand? Och hur mycket oroade jag mig inte för hur folk skulle bemöta mig? Det är så lätt att skapa egna påhitt, efter det lilla man hört, visst är det? Mycket fördomar och egenskriva verser. På vilka noter skriver ni texterna?
Koma
Ja, jag låg i koma. Va? Nej, det gjorde jag verkligen inte. Jag har varit nersövd. Små korta stunder, och några längre. De längre var dem två gånger det handlade om trachen. När de satte in den första gången sov jag en dag. 3½ vecka senare var jag sövd i 3 dygn.
Sanningen når så långt. Så långt att den träffade en vän i skolan.
Förlorad känsel
No big deal. Men många bestiger vetskapen för högt, kanske var det inte alls så? Jag hade känsel, möjligen något nersatt och skruvad. Men att jag inte kände någonting är felfelfel. Så som andra små påhitt om hur det var.
Anorexia
Jag hade anorexia, och kunde på grund av det inte komma till skolan. Blev jag inte smal, så säg. Men på riktigt, det är hemskt när man får höra om människor som hittar på sådana historier. Himla påhitt, och jag vill inte höra mer.
Och vad beträffar inte ärret. Ibland glömmer jag bort att det faktiskt sitter där. Men människor påminner mig. Några vet vad det kan handla om, andra har ingen aning. Visst kan man skratta åt kommentarer som den som jag fick på studentkryssningen "vaddå att du inte hånglat med någon, du har ju fan ett sugmärke på halsen", men hur mycket skrattar hjärtat?
Vad har du gjort där?
Koma
Ja, jag låg i koma. Va? Nej, det gjorde jag verkligen inte. Jag har varit nersövd. Små korta stunder, och några längre. De längre var dem två gånger det handlade om trachen. När de satte in den första gången sov jag en dag. 3½ vecka senare var jag sövd i 3 dygn.
Sanningen når så långt. Så långt att den träffade en vän i skolan.
Förlorad känsel
No big deal. Men många bestiger vetskapen för högt, kanske var det inte alls så? Jag hade känsel, möjligen något nersatt och skruvad. Men att jag inte kände någonting är felfelfel. Så som andra små påhitt om hur det var.
Anorexia
Jag hade anorexia, och kunde på grund av det inte komma till skolan. Blev jag inte smal, så säg. Men på riktigt, det är hemskt när man får höra om människor som hittar på sådana historier. Himla påhitt, och jag vill inte höra mer.
Och vad beträffar inte ärret. Ibland glömmer jag bort att det faktiskt sitter där. Men människor påminner mig. Några vet vad det kan handla om, andra har ingen aning. Visst kan man skratta åt kommentarer som den som jag fick på studentkryssningen "vaddå att du inte hånglat med någon, du har ju fan ett sugmärke på halsen", men hur mycket skrattar hjärtat?
Vad har du gjort där?
fem.
Här är inte mina minnen. Här är min dagbok.
Jag var envis. Även fast jag var nersövd, så kämpade jag mig upp ur narkosen. Mängden sövande ökades. De beslöt sig för att sätta in en trach, via halsen, istället för via munnen. I det tillståndet skulle jag kunna vara vaken. Det gick bra, och utifrån det har jag alltid ett minne. Ärret på halsen.
Du har ingen feber men du känner dig varm. Du sover med fönstret öppet och utan något täcke, men så vill du ha det.
Ja, så ville jag ha det. För jag var otroligt varm. Svetten pärlade sig i pannan, fastän jag bara låg helt stilla. Min extramadrass som jag hade fått nere på barnavdelningen hade ett plasthölje. Det blev fruktansvärt varmt, vilket var otroligt jobbigt. Lakan byttes 2-3 gånger om dagen, både för att jag blev så varm, men också för infektionsrisken. På intensiven ska allting vara så sterilt som möjligt, hygien och fräschet är viktigt.
Smärtstillande och panodil. Det onda jag hade i ryggen gav inte med sig, och hur de än placerade min kropp, så var det inte bra. Tillslut avstod jag från panodilen. Min huvudvärk fick inget botemedel, men det faktum att jag svettades så otroligt mycket diffuserades.
Utomhus. Den 13/9 sades det att det var sommarens sista dag. På grund av det tyckte personalen att jag borde ut. Upp i tubastolen, och ut. Det var hemskt. En "sålänge"-respirator följe med ut, och det var inte alls desamma. Tryggheten rasade och jag kände mig olustig. Det var svalt ute, men jag ville bara in. In till sängen och lägga mig ner. Sova bort lite tid. Tillbaks till min bästa vän, min respirator, som försörjde mig med luft på rätt sätt. Det var första gången jag var ute. På mina 6 veckor, var jag bara ute en gång till.
Jag var envis. Även fast jag var nersövd, så kämpade jag mig upp ur narkosen. Mängden sövande ökades. De beslöt sig för att sätta in en trach, via halsen, istället för via munnen. I det tillståndet skulle jag kunna vara vaken. Det gick bra, och utifrån det har jag alltid ett minne. Ärret på halsen.
Du har ingen feber men du känner dig varm. Du sover med fönstret öppet och utan något täcke, men så vill du ha det.
Ja, så ville jag ha det. För jag var otroligt varm. Svetten pärlade sig i pannan, fastän jag bara låg helt stilla. Min extramadrass som jag hade fått nere på barnavdelningen hade ett plasthölje. Det blev fruktansvärt varmt, vilket var otroligt jobbigt. Lakan byttes 2-3 gånger om dagen, både för att jag blev så varm, men också för infektionsrisken. På intensiven ska allting vara så sterilt som möjligt, hygien och fräschet är viktigt.
Smärtstillande och panodil. Det onda jag hade i ryggen gav inte med sig, och hur de än placerade min kropp, så var det inte bra. Tillslut avstod jag från panodilen. Min huvudvärk fick inget botemedel, men det faktum att jag svettades så otroligt mycket diffuserades.
Utomhus. Den 13/9 sades det att det var sommarens sista dag. På grund av det tyckte personalen att jag borde ut. Upp i tubastolen, och ut. Det var hemskt. En "sålänge"-respirator följe med ut, och det var inte alls desamma. Tryggheten rasade och jag kände mig olustig. Det var svalt ute, men jag ville bara in. In till sängen och lägga mig ner. Sova bort lite tid. Tillbaks till min bästa vän, min respirator, som försörjde mig med luft på rätt sätt. Det var första gången jag var ute. På mina 6 veckor, var jag bara ute en gång till.
minneslucka.
Hur var det? Vad hände egentligen? Jag levde mitt i det, men jag minns inte mycket utav det. Till fyra är mitt minne klart, men därefter, diffusa små negativbilder som jag kan bläddra bland.
Jag vet inte vad som är mina egna minnen, och vad som jag nu tror är mina egna. För uppfräschning har jag en dagbok, skriven utav min familj och personal, samt återberättelser och förklaringar av samma personer. Har jag målat upp bilder utifrån vad de har sagt, eller är det verkligen sådant som jag minns själv? Jag har ingen aning.
För egentligen är min vetskap minimal. När jag kom upp till intensiven fortsatte sjukdomen att förvärras. Jag fick massor mediciner. Allting gjorde mig väldigt trött, och jag sov mycket. Personal sprang in och ut, byttes av och kom igen efter några dagar. Allt var nytt, hela tiden. Jag hade inte kraften att förstå vilken personal som var hos mig, så varje gång ett byte skedde, så kändes det som en ny människa klev in i mitt rum. Även fast jag kanske hade träffat just den sjuksköterskan flera gånger förut. Allt var ett töcken. Och jag orkade inte förstå. Det blev bättre ju längre tiden gick, tillslut kände jag igen, och kunde också namnet på flera av de över 40 sköterskor som jobbade där.
Dagar och nätter. Smärta och oro. Tiden gick, ganska fort när jag sov, och i snigelfart under mina vakna timmar. Det jag minns är en minimal del av de cirka 750 timmarna jag låg uppe på intensiven.
Jag minns endel utav vad jag drömde, för drömmarna präglade även dagarna. Jag kan också plocka fram vissa scener, och upplevelser från "stora" händelser. Men det mesta utav det är från den sista tiden där uppe. När jag hade mer ork att förstå och ta in information.
Jag tror att jag skulle kunna räkna till ungefär 7-10 saker som jag är säker på att jag minns av eget huvud. Jag har ingen tidsuppfattning om när sakerna hände, men jag vet vilka som var med.
Jag ser det utifrån, jag ser mig själv. Ett minne är när en läkare en morgon kom in och sa att nu ska respiratorn bort. Hurra, tänkte jag. Sedan ångrade jag mig.
Jag vet inte vad som är mina egna minnen, och vad som jag nu tror är mina egna. För uppfräschning har jag en dagbok, skriven utav min familj och personal, samt återberättelser och förklaringar av samma personer. Har jag målat upp bilder utifrån vad de har sagt, eller är det verkligen sådant som jag minns själv? Jag har ingen aning.
För egentligen är min vetskap minimal. När jag kom upp till intensiven fortsatte sjukdomen att förvärras. Jag fick massor mediciner. Allting gjorde mig väldigt trött, och jag sov mycket. Personal sprang in och ut, byttes av och kom igen efter några dagar. Allt var nytt, hela tiden. Jag hade inte kraften att förstå vilken personal som var hos mig, så varje gång ett byte skedde, så kändes det som en ny människa klev in i mitt rum. Även fast jag kanske hade träffat just den sjuksköterskan flera gånger förut. Allt var ett töcken. Och jag orkade inte förstå. Det blev bättre ju längre tiden gick, tillslut kände jag igen, och kunde också namnet på flera av de över 40 sköterskor som jobbade där.
Dagar och nätter. Smärta och oro. Tiden gick, ganska fort när jag sov, och i snigelfart under mina vakna timmar. Det jag minns är en minimal del av de cirka 750 timmarna jag låg uppe på intensiven.
Jag minns endel utav vad jag drömde, för drömmarna präglade även dagarna. Jag kan också plocka fram vissa scener, och upplevelser från "stora" händelser. Men det mesta utav det är från den sista tiden där uppe. När jag hade mer ork att förstå och ta in information.
Jag tror att jag skulle kunna räkna till ungefär 7-10 saker som jag är säker på att jag minns av eget huvud. Jag har ingen tidsuppfattning om när sakerna hände, men jag vet vilka som var med.
Jag ser det utifrån, jag ser mig själv. Ett minne är när en läkare en morgon kom in och sa att nu ska respiratorn bort. Hurra, tänkte jag. Sedan ångrade jag mig.
fyra.
Det blev inte min allra sista natt, den där natten till torsdagen. Men det blev den sista på barnavdelningen. För på morgonen hade jag det svårt. Personal sprang in och ut på mitt rum mest hela tiden och mamma var ständigt sysselsatt. Nu är det dags för en IVA-doktor, bestämde vi. För jag var slut, jag orkade inte, allt var oroligt.
Mamma, jag orkar inte andas längre.
Sa jag, utmattad. Men jag kan inte föreställa mig det igen. Jag kämpade för varje andetag, varje mått syre som pressades ner i mina lungor. Tänker du på att du faktiskt andas nu? Nej, det är en självklarhet. Du tänker inte på att du använder dina muskler när du bär bort din tallrik från bordet, men du måste ta i när du lyfter en 10 kilos vikt. Mina andetag vägde som 20 kilo.
Jag själv minns ingenting utav det, men det var mycket prat angående placeringen på IVA, innan de bestämde sig. Infektionsrisk. Om man tar ut svängarna (jag vet inte hur mycket; massor, eller ingenting) så var väl det centrala mer; att dö eller att dö, det är frågan. Eller att inte dö. Neurologen sa hur som helst en del bra saker, som skyndade på hjälpen, och det bestämdes att jag skulle läggas i respirator direkt.
Jag sövdes ner, och fick en slang in genom munnen och ner halsen. Någon dag senare bestämdes det att jag skulle få trachostomi och de skapade ärret som jag idag bär med mig som minne på halsen.
Mamma, jag orkar inte andas längre.
Sa jag, utmattad. Men jag kan inte föreställa mig det igen. Jag kämpade för varje andetag, varje mått syre som pressades ner i mina lungor. Tänker du på att du faktiskt andas nu? Nej, det är en självklarhet. Du tänker inte på att du använder dina muskler när du bär bort din tallrik från bordet, men du måste ta i när du lyfter en 10 kilos vikt. Mina andetag vägde som 20 kilo.
Jag själv minns ingenting utav det, men det var mycket prat angående placeringen på IVA, innan de bestämde sig. Infektionsrisk. Om man tar ut svängarna (jag vet inte hur mycket; massor, eller ingenting) så var väl det centrala mer; att dö eller att dö, det är frågan. Eller att inte dö. Neurologen sa hur som helst en del bra saker, som skyndade på hjälpen, och det bestämdes att jag skulle läggas i respirator direkt.
Jag sövdes ner, och fick en slang in genom munnen och ner halsen. Någon dag senare bestämdes det att jag skulle få trachostomi och de skapade ärret som jag idag bär med mig som minne på halsen.
opekbar.
Det går inte att sätta fingret på. Men det är nog en av de mest ställda frågorna; Varför?
Ett hundraprocentigt svar kan ingen ge. Jag kan spåna, för jag vet vad jag har gjort. Läkarna kan hålla med mig, men inte fastställa svaret. Ingen vet. Alla kan gissa.
24 augusti. Det är väl ungefär där jag kan börja. Vad tror du på? Jag vet inte, men jag tycker att det är skrämmande.
"kasst. jag mår inget vidare.
börjar bli sjuk. på tiden.
vore skönt om en riktigt jäklig
sjukdom bröt ut."
Det var exakt så det var skrivet, i min dagbok från den dagen. Hela sommaren hade varit min, mina önskningar slog in, jag var Herren på Täppan när det gällde vädret. Allting flöt på, nästan lite för bra. Jag borde inte önskat mig detta.
Hade, sen jag kom hem från England (18 augusti), varit lite halvsjuk. Jag hade precis börjat skolan, men var ändå trött på den, och önskade mig väl lite ledighet till. Visst fick jag som jag ville.
27 augusti. Jag jobbade; linbanan på Kolmårdens Djurpark. Jag hade mått dåligt hela dagen, och fick jobba på stationen vid entrén just därför. Där kunde jag sätta mig ner och sälja biljetter om det stående slitet blev för mycket. Vid kassan satt jag mest hela dagen.
28 augusti. Jag var körd. Blåbärssoppa och ipren var vad dagen innehöll. Jag försökte hålla mig pigg, men tappade koncentrationen gång på gång. Oj, ursäkta, vad sa du? Hur många barn? Man ska inte jobba då. Dumdristigt kanske. Och jag ska berätta min dumdristiga plan för er.
I mars hade jag jobbat lite extra på ett telefonintervjuföretag. När jag räknade ut min sammanlagda lön efter sommarens jobb, kom jag fram till att jag precis skulle gå över gränsen för att behöva betala skatt. Fasen, vad onödigt! tyckte jag. Därför bestämde jag mig för att jobba några extra helger på linbanan, för att inte bara gå över summan med någon hundralapp. Mina planer var att också försöka jobba lite extra runt jul, kanske på posten, för att tjäna ytterligare lite pengar, och för att skatten som drogs inte skulle kännas så meningslös. Jag ville ändå vinna någonting på det. Därav kunde jag inte sjukskriva mig, förstår ni väl!
Det dumma är väl att jag jobbade den helgen. För det kan vara en påverkande orsak. Hade jag inte jobbat, så hade jag kunnat ge bort några av mina redan jobbade timmar, och komma precis på snäppet under skattebetalning. Det var min plan b, men jag valde inte den. Det var ju nu när jag jobbade den helgen, som jag kom precis över summan, och behövde betala skatt. Alltså, dessa två dagar arbetade jag gratis (eftersom att hela den lönen kom att gå till skattebetalning.)
Skatteprat. Kan bli lite rörigt, men jag är lite småarg på mig själv, för att jag inte ruskade om mig själv, och sjukanmälde mig. Jag mådde faktiskt verkligen inte bra, och inte mådde jag bättre utav jobbet. Men som sagt, ingen kan säga att sjukdomen inte brutit ut, om jag inte jobbat de där dagarna.
Men att betala skatt är ingenting jag längre är bitter över. Sveriges skatteprocent är skyhög, och går till många hyffsat onödiga saker. Men jag vet, att om jag får låtsas, så går alla mina skattepengar till sjukvården, och räddar liv. Precis så som den fria sjukvården, och långt komna tekniken som vi har här i Sverige, gjorde för mig.
Stress. Den 18 kom jag hem från en resa, England var destinationen och mitt resesällskap var min bästa vän, Elin. Mycket semester, mycket mat och mycket godis. Sommaren hade jag, som är van att röra mycket på mig, försummat det mesta av vad träning heter. Skolan började direkt efter min hemkomst, och att komma igång igen var ett av mina större mål. Ett mål så starkt att det blev till ett tvång, och stressmoment. Varje dag skulle jag göra någonting, mycket, massor. Behövde vi handla, om det så bara vore ett äpple, så skulle jag gå till affären längst bort, bara för att få en promenad. Jag pratar affärer som tar 20 minuter till 1 timme att traska till. Överallt gick jag, jag stressade igenom dagarna.
En sådan stressad vardag, samtidigt som jag var, som jag nämnt tidigare, halvsjuk. Sjukdomen Guillain Barré kan utlösas av ett enda litet förkylningsvirus. Ja, visst var jag sjuk, och jag stressade på. Idag kan jag ångra enormt att jag inte tog det lugnt, för här någonstans ligger nog orsaken vi kan peka på.
3 september. Dagen innan, det var en lördag. Lördagar betyder DansAerobics klockan 11. Allt var som vanligt, men när jag kom hem hade jag lite ont i ryggen. No big deal. Jag och mamma bar upp lite saker på vinden. Men jag kan inte bära så mycket, tänk på att jag har ont i ryggen.
På kvällen var det tjejkväll inplanerat. Jag, Sandra och Becca åt mat. Kvällen lutade sig mot festande, och vi drack lite vin till maten. Groggar blandades, men jag, som tidigare hade varit taggad kände mig avslagen och trött. Skärp dig Josefin! Och jag skärpte mig, försökte vara artig, men jag slopade allt vad alkohol heter, det smakade inte gott. Och vi gick mot en fest.
Hemfärden blev inte så sen. Fick skjuts hem, klockan var runt 1 tror jag. Mamma var fortfarande uppe, och vi hade ett kort samtal innan jag slank in på rummet. När jag skulle lägga en sladd tillrätta i skåran vid dörren ramlade jag ner på rumpan. Men herregud, vad är detta? Jag har ju inte druckit någonting! Jag satte mig på sängen, och stödde armbågen i madrassen. Allt vek sig, och jag föll ner på sängen. Shit, man skulle ju kunna tro att jag är jättefull, tänkte jag. Utan någon kontroll på kroppen eller balansen över huvud taget. Natten blev nästintill sömnlös, med smärtor i rygg och nacke.
Tanke. Vad jag tänkte, jag minns inte. Jag tror inte att jag tänkte så mycket. Det var någonting med ryggen, kanske hade det hänt någonting när jag tränade? Söndagen var min sista dag hemma, på flera veckor. Och mer eller mindre, så var det bakgrunden. Men jag vet inte, kanske var det inte?
Ett hundraprocentigt svar kan ingen ge. Jag kan spåna, för jag vet vad jag har gjort. Läkarna kan hålla med mig, men inte fastställa svaret. Ingen vet. Alla kan gissa.
24 augusti. Det är väl ungefär där jag kan börja. Vad tror du på? Jag vet inte, men jag tycker att det är skrämmande.
"kasst. jag mår inget vidare.
börjar bli sjuk. på tiden.
vore skönt om en riktigt jäklig
sjukdom bröt ut."
Det var exakt så det var skrivet, i min dagbok från den dagen. Hela sommaren hade varit min, mina önskningar slog in, jag var Herren på Täppan när det gällde vädret. Allting flöt på, nästan lite för bra. Jag borde inte önskat mig detta.
Hade, sen jag kom hem från England (18 augusti), varit lite halvsjuk. Jag hade precis börjat skolan, men var ändå trött på den, och önskade mig väl lite ledighet till. Visst fick jag som jag ville.
27 augusti. Jag jobbade; linbanan på Kolmårdens Djurpark. Jag hade mått dåligt hela dagen, och fick jobba på stationen vid entrén just därför. Där kunde jag sätta mig ner och sälja biljetter om det stående slitet blev för mycket. Vid kassan satt jag mest hela dagen.
28 augusti. Jag var körd. Blåbärssoppa och ipren var vad dagen innehöll. Jag försökte hålla mig pigg, men tappade koncentrationen gång på gång. Oj, ursäkta, vad sa du? Hur många barn? Man ska inte jobba då. Dumdristigt kanske. Och jag ska berätta min dumdristiga plan för er.
I mars hade jag jobbat lite extra på ett telefonintervjuföretag. När jag räknade ut min sammanlagda lön efter sommarens jobb, kom jag fram till att jag precis skulle gå över gränsen för att behöva betala skatt. Fasen, vad onödigt! tyckte jag. Därför bestämde jag mig för att jobba några extra helger på linbanan, för att inte bara gå över summan med någon hundralapp. Mina planer var att också försöka jobba lite extra runt jul, kanske på posten, för att tjäna ytterligare lite pengar, och för att skatten som drogs inte skulle kännas så meningslös. Jag ville ändå vinna någonting på det. Därav kunde jag inte sjukskriva mig, förstår ni väl!
Det dumma är väl att jag jobbade den helgen. För det kan vara en påverkande orsak. Hade jag inte jobbat, så hade jag kunnat ge bort några av mina redan jobbade timmar, och komma precis på snäppet under skattebetalning. Det var min plan b, men jag valde inte den. Det var ju nu när jag jobbade den helgen, som jag kom precis över summan, och behövde betala skatt. Alltså, dessa två dagar arbetade jag gratis (eftersom att hela den lönen kom att gå till skattebetalning.)
Skatteprat. Kan bli lite rörigt, men jag är lite småarg på mig själv, för att jag inte ruskade om mig själv, och sjukanmälde mig. Jag mådde faktiskt verkligen inte bra, och inte mådde jag bättre utav jobbet. Men som sagt, ingen kan säga att sjukdomen inte brutit ut, om jag inte jobbat de där dagarna.
Men att betala skatt är ingenting jag längre är bitter över. Sveriges skatteprocent är skyhög, och går till många hyffsat onödiga saker. Men jag vet, att om jag får låtsas, så går alla mina skattepengar till sjukvården, och räddar liv. Precis så som den fria sjukvården, och långt komna tekniken som vi har här i Sverige, gjorde för mig.
Stress. Den 18 kom jag hem från en resa, England var destinationen och mitt resesällskap var min bästa vän, Elin. Mycket semester, mycket mat och mycket godis. Sommaren hade jag, som är van att röra mycket på mig, försummat det mesta av vad träning heter. Skolan började direkt efter min hemkomst, och att komma igång igen var ett av mina större mål. Ett mål så starkt att det blev till ett tvång, och stressmoment. Varje dag skulle jag göra någonting, mycket, massor. Behövde vi handla, om det så bara vore ett äpple, så skulle jag gå till affären längst bort, bara för att få en promenad. Jag pratar affärer som tar 20 minuter till 1 timme att traska till. Överallt gick jag, jag stressade igenom dagarna.
En sådan stressad vardag, samtidigt som jag var, som jag nämnt tidigare, halvsjuk. Sjukdomen Guillain Barré kan utlösas av ett enda litet förkylningsvirus. Ja, visst var jag sjuk, och jag stressade på. Idag kan jag ångra enormt att jag inte tog det lugnt, för här någonstans ligger nog orsaken vi kan peka på.
3 september. Dagen innan, det var en lördag. Lördagar betyder DansAerobics klockan 11. Allt var som vanligt, men när jag kom hem hade jag lite ont i ryggen. No big deal. Jag och mamma bar upp lite saker på vinden. Men jag kan inte bära så mycket, tänk på att jag har ont i ryggen.
På kvällen var det tjejkväll inplanerat. Jag, Sandra och Becca åt mat. Kvällen lutade sig mot festande, och vi drack lite vin till maten. Groggar blandades, men jag, som tidigare hade varit taggad kände mig avslagen och trött. Skärp dig Josefin! Och jag skärpte mig, försökte vara artig, men jag slopade allt vad alkohol heter, det smakade inte gott. Och vi gick mot en fest.
Hemfärden blev inte så sen. Fick skjuts hem, klockan var runt 1 tror jag. Mamma var fortfarande uppe, och vi hade ett kort samtal innan jag slank in på rummet. När jag skulle lägga en sladd tillrätta i skåran vid dörren ramlade jag ner på rumpan. Men herregud, vad är detta? Jag har ju inte druckit någonting! Jag satte mig på sängen, och stödde armbågen i madrassen. Allt vek sig, och jag föll ner på sängen. Shit, man skulle ju kunna tro att jag är jättefull, tänkte jag. Utan någon kontroll på kroppen eller balansen över huvud taget. Natten blev nästintill sömnlös, med smärtor i rygg och nacke.
Tanke. Vad jag tänkte, jag minns inte. Jag tror inte att jag tänkte så mycket. Det var någonting med ryggen, kanske hade det hänt någonting när jag tränade? Söndagen var min sista dag hemma, på flera veckor. Och mer eller mindre, så var det bakgrunden. Men jag vet inte, kanske var det inte?
tre.
Nollfem. Jag minns det klockslaget. På morgonen. Tell me this night is over. Den varade länge, och jag sov inte mycket, nästintill ingenting. Senare på dagen skickade dom ner mig, tillbaks till barnavdelningen igen, med mitt gammaglobulindropp i släp.
Väntan, allting handlade om väntan. Måndagen, jag fick diagnosen och klockan var runt middag. Men det skulle dröja, sa Dr. Å, innan någon medicin kunde sättas in. Man blir ganska rastlös i ett sådant läge. Jag ville att någonting skulle hända, och vad är inte mer händelserikt än att de sätter in en medicin, som ska hjälpa en tillbaka till livet? Anledningen till fördröjningen var att medicinen inte var vanlig, så de var tvugna att frakta ner den från Stockholm.
På tisdagen, dagen efter, sattes jag på gammaglobulindropp. En medicin vars verkan inte kunde bevisas. Hjälpte den, eller hjälpte den inte? Kuren pågick i fem dagar, och priset uppgick i ett femnummersbelopp. Den var gjord i Amerika, om jag inte misstar mig. Biverkningarna var många, men gick inte att urskilja. Jag mådde dåligt av så mycket annat också.
Ryggsmärtorna, jag minns dom. Samtidigt är minnet av alla känslor svagt. Outhärdligt, jag låg inte bra, i vilket ställning de än la mig i. Jag hade en specialmadrass, som jag tror att jag fick på tisdagen. Även den väntan var inte utan ångest. Madrassen kom som en hjälte för min ömma kropp. Den fick följa med mig under hela resans gång, vilket hade både sina för- och nackdelar.
Efter djävulsnatten så kom jag hur som helst ner till barn igen. Dagen flöt på, men jag tappade mer och mer av min kropp. Det gick inte jättefort, men visst märkte man skillnader hela tiden. Jag var matt. Besök från min syster och hennes döttrar piggade upp mig litegrann. Det var viktigt för mig, och underbart att träffa de små. Den äldsta var ovanligt blyg, hon sa inte så mycket, men stod och öste upp kort och presenter åt mig. Jag såg nog inte riktigt ut som jag brukar, med slangar lite överallt. Hon tyckte att det var lite konstigt att jag åt genom näsan, så som mamma beskrev det med sonden.
Dextrosol. På kvällen bad jag mamma om lite dextrosol och lipsyl. Dextrosolen satte jag på tvären, och kunde varken få upp eller ner den. Panik! Jag hostade, jag svalde, hostade och svalde. Ingenting gick, och det skavde något fruktansvärt. Jag hade svårt att andas. Att dextrosol smälter är väl för väl det.
Natten var orolig. De få gånger jag lyckades trycka på alarmknappen krävdes enorm styrka. Automattillsyn, en gång i timmen kom de och tittade till så att allting stod rätt till. Det gjorde det inte. Hade jag inte varit på sjukhus, så hade detta varit min absolut sista natt.
Väntan, allting handlade om väntan. Måndagen, jag fick diagnosen och klockan var runt middag. Men det skulle dröja, sa Dr. Å, innan någon medicin kunde sättas in. Man blir ganska rastlös i ett sådant läge. Jag ville att någonting skulle hända, och vad är inte mer händelserikt än att de sätter in en medicin, som ska hjälpa en tillbaka till livet? Anledningen till fördröjningen var att medicinen inte var vanlig, så de var tvugna att frakta ner den från Stockholm.
På tisdagen, dagen efter, sattes jag på gammaglobulindropp. En medicin vars verkan inte kunde bevisas. Hjälpte den, eller hjälpte den inte? Kuren pågick i fem dagar, och priset uppgick i ett femnummersbelopp. Den var gjord i Amerika, om jag inte misstar mig. Biverkningarna var många, men gick inte att urskilja. Jag mådde dåligt av så mycket annat också.
Ryggsmärtorna, jag minns dom. Samtidigt är minnet av alla känslor svagt. Outhärdligt, jag låg inte bra, i vilket ställning de än la mig i. Jag hade en specialmadrass, som jag tror att jag fick på tisdagen. Även den väntan var inte utan ångest. Madrassen kom som en hjälte för min ömma kropp. Den fick följa med mig under hela resans gång, vilket hade både sina för- och nackdelar.
Efter djävulsnatten så kom jag hur som helst ner till barn igen. Dagen flöt på, men jag tappade mer och mer av min kropp. Det gick inte jättefort, men visst märkte man skillnader hela tiden. Jag var matt. Besök från min syster och hennes döttrar piggade upp mig litegrann. Det var viktigt för mig, och underbart att träffa de små. Den äldsta var ovanligt blyg, hon sa inte så mycket, men stod och öste upp kort och presenter åt mig. Jag såg nog inte riktigt ut som jag brukar, med slangar lite överallt. Hon tyckte att det var lite konstigt att jag åt genom näsan, så som mamma beskrev det med sonden.
Dextrosol. På kvällen bad jag mamma om lite dextrosol och lipsyl. Dextrosolen satte jag på tvären, och kunde varken få upp eller ner den. Panik! Jag hostade, jag svalde, hostade och svalde. Ingenting gick, och det skavde något fruktansvärt. Jag hade svårt att andas. Att dextrosol smälter är väl för väl det.
Natten var orolig. De få gånger jag lyckades trycka på alarmknappen krävdes enorm styrka. Automattillsyn, en gång i timmen kom de och tittade till så att allting stod rätt till. Det gjorde det inte. Hade jag inte varit på sjukhus, så hade detta varit min absolut sista natt.