gbs

Det blev inte min allra sista natt, den där natten till torsdagen. Men det blev den sista på barnavdelningen. För på morgonen hade jag det svårt. Personal sprang in och ut på mitt rum mest hela tiden och mamma var ständigt sysselsatt. Nu är det dags för en IVA-doktor, bestämde vi. För jag var slut, jag orkade inte, allt var oroligt.

Mamma, jag orkar inte andas längre.

Sa jag, utmattad. Men jag kan inte föreställa mig det igen. Jag kämpade för varje andetag, varje mått syre som pressades ner i mina lungor. Tänker du på att du faktiskt andas nu? Nej, det är en självklarhet. Du tänker inte på att du använder dina muskler när du bär bort din tallrik från bordet, men du måste ta i när du lyfter en 10 kilos vikt. Mina andetag vägde som 20 kilo.

Jag själv minns ingenting utav det, men det var mycket prat angående placeringen på IVA, innan de bestämde sig. Infektionsrisk. Om man tar ut svängarna (jag vet inte hur mycket; massor, eller ingenting) så var väl det centrala mer; att dö eller att dö, det är frågan. Eller att inte dö. Neurologen sa hur som helst en del bra saker, som skyndade på hjälpen, och det bestämdes att jag skulle läggas i respirator direkt.

Jag sövdes ner, och fick en slang in genom munnen och ner halsen. Någon dag senare bestämdes det att jag skulle få trachostomi och de skapade ärret som jag idag bär med mig som minne på halsen.