opekbar.

Det går inte att sätta fingret på. Men det är nog en av de mest ställda frågorna; Varför?

Ett hundraprocentigt svar kan ingen ge. Jag kan spåna, för jag vet vad jag har gjort. Läkarna kan hålla med mig, men inte fastställa svaret. Ingen vet. Alla kan gissa.

24 augusti. Det är väl ungefär där jag kan börja. Vad tror du på? Jag vet inte, men jag tycker att det är skrämmande.

"kasst. jag mår inget vidare.
börjar bli sjuk. på tiden.
vore skönt om en riktigt jäklig
sjukdom bröt ut."

Det var exakt så det var skrivet, i min dagbok från den dagen. Hela sommaren hade varit min, mina önskningar slog in, jag var Herren på Täppan när det gällde vädret. Allting flöt på, nästan lite för bra. Jag borde inte önskat mig detta.

Hade, sen jag kom hem från England (18 augusti), varit lite halvsjuk. Jag hade precis börjat skolan, men var ändå trött på den, och önskade mig väl lite ledighet till. Visst fick jag som jag ville.



27 augusti. Jag jobbade; linbanan på Kolmårdens Djurpark. Jag hade mått dåligt hela dagen, och fick jobba på stationen vid entrén just därför. Där kunde jag sätta mig ner och sälja biljetter om det stående slitet blev för mycket. Vid kassan satt jag mest hela dagen.

28 augusti. Jag var körd. Blåbärssoppa och ipren var vad dagen innehöll. Jag försökte hålla mig pigg, men tappade koncentrationen gång på gång. Oj, ursäkta, vad sa du? Hur många barn? Man ska inte jobba då. Dumdristigt kanske. Och jag ska berätta min dumdristiga plan för er.

I mars hade jag jobbat lite extra på ett telefonintervjuföretag. När jag räknade ut min sammanlagda lön efter sommarens jobb, kom jag fram till att jag precis skulle gå över gränsen för att behöva betala skatt. Fasen, vad onödigt! tyckte jag. Därför bestämde jag mig för att jobba några extra helger på linbanan, för att inte bara gå över summan med någon hundralapp. Mina planer var att också försöka jobba lite extra runt jul, kanske på posten, för att tjäna ytterligare lite pengar, och för att skatten som drogs inte skulle kännas så meningslös. Jag ville ändå vinna någonting på det. Därav kunde jag inte sjukskriva mig, förstår ni väl!

Det dumma är väl att jag jobbade den helgen. För det kan vara en påverkande orsak. Hade jag inte jobbat, så hade jag kunnat ge bort några av mina redan jobbade timmar, och komma precis på snäppet under skattebetalning. Det var min plan b, men jag valde inte den. Det var ju nu när jag jobbade den helgen, som jag kom precis över summan, och behövde betala skatt. Alltså, dessa två dagar arbetade jag gratis (eftersom att hela den lönen kom att gå till skattebetalning.)

Skatteprat. Kan bli lite rörigt, men jag är lite småarg på mig själv, för att jag inte ruskade om mig själv, och sjukanmälde mig. Jag mådde faktiskt verkligen inte bra, och inte mådde jag bättre utav jobbet. Men som sagt, ingen kan säga att sjukdomen inte brutit ut, om jag inte jobbat de där dagarna.

Men att betala skatt är ingenting jag längre är bitter över. Sveriges skatteprocent är skyhög, och går till många hyffsat onödiga saker. Men jag vet, att om jag får låtsas, så går alla mina skattepengar till sjukvården, och räddar liv. Precis så som den fria sjukvården, och långt komna tekniken som vi har här i Sverige, gjorde för mig.

Stress. Den 18 kom jag hem från en resa, England var destinationen och mitt resesällskap var min bästa vän, Elin. Mycket semester, mycket mat och mycket godis. Sommaren hade jag, som är van att röra mycket på mig, försummat det mesta av vad träning heter. Skolan började direkt efter min hemkomst, och att komma igång igen var ett av mina större mål. Ett mål så starkt att det blev till ett tvång, och stressmoment. Varje dag skulle jag göra någonting, mycket, massor. Behövde vi handla, om det så bara vore ett äpple, så skulle jag gå till affären längst bort, bara för att få en promenad. Jag pratar affärer som tar 20 minuter till 1 timme att traska till. Överallt gick jag, jag stressade igenom dagarna.

En sådan stressad vardag, samtidigt som jag var, som jag nämnt tidigare, halvsjuk. Sjukdomen Guillain Barré kan utlösas av ett enda litet förkylningsvirus. Ja, visst var jag sjuk, och jag stressade på. Idag kan jag ångra enormt att jag inte tog det lugnt, för här någonstans ligger nog orsaken vi kan peka på.

3 september. Dagen innan, det var en lördag. Lördagar betyder DansAerobics klockan 11. Allt var som vanligt, men när jag kom hem hade jag lite ont i ryggen. No big deal. Jag och mamma bar upp lite saker på vinden. Men jag kan inte bära så mycket, tänk på att jag har ont i ryggen.

På kvällen var det tjejkväll inplanerat. Jag, Sandra och Becca åt mat. Kvällen lutade sig mot festande, och vi drack lite vin till maten. Groggar blandades, men jag, som tidigare hade varit taggad kände mig avslagen och trött. Skärp dig Josefin! Och jag skärpte mig, försökte vara artig, men jag slopade allt vad alkohol heter, det smakade inte gott. Och vi gick mot en fest.

Hemfärden blev inte så sen. Fick skjuts hem, klockan var runt 1 tror jag. Mamma var fortfarande uppe, och vi hade ett kort samtal innan jag slank in på rummet. När jag skulle lägga en sladd tillrätta i skåran vid dörren ramlade jag ner på rumpan. Men herregud, vad är detta? Jag har ju inte druckit någonting! Jag satte mig på sängen, och stödde armbågen i madrassen. Allt vek sig, och jag föll ner på sängen. Shit, man skulle ju kunna tro att jag är jättefull, tänkte jag. Utan någon kontroll på kroppen eller balansen över huvud taget. Natten blev nästintill sömnlös, med smärtor i rygg och nacke.

Tanke. Vad jag tänkte, jag minns inte. Jag tror inte att jag tänkte så mycket. Det var någonting med ryggen, kanske hade det hänt någonting när jag tränade? Söndagen var min sista dag hemma, på flera veckor. Och mer eller mindre, så var det bakgrunden. Men jag vet inte, kanske var det inte?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback