gbs

Kanske är mitt behov av bearbetning inte längre lika stort. Kanske har jag bearbetat klart. Vilket än, så rör jag knappt ens vid min gbs-blogg.

Jag tror aldrig att man blir färdig. Jag tror i vilket fall aldrig att jag kommer att bli färdig. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka, eller att någon händelse snuddar vid det som inträffat, och på så sätt drar igång tankekarusellen.

Här i min glasskiosk - jag har flyttat ner till mor och Norrköping över sommaren, träffar jag mycket människor. Och mycket barn. Det är inte ofta det är kö, så en pratstund innan glassväljandet är inte ovanligt. Och jag får flera gånger frågan om vad jag har gjort där, som barnen säger och pekar på sina egna halsar. Vad ska jag svara?

Jag blev sjuk och låg inne på sjukhuset. - Jaha? Och det förklarar ju allting för ett barn? Varför? Vad hände? Varför blev hon sjuk mamma? Sluta fråga, jag kan inte handskas med ett pedagogiskt svar!!!

- Jag blev biten av ett lejon. Jag blev skjuten i ett krig. Jag slant med borrmaskinen. Det kanske sätter stopp för följdfrågor?

Inte ens inför vuxna människor känner jag mig bekväm med frågor. Jag blir nervös, och allting låter fel och löjligt. Följdfrågor får svar, med olika sorters djup, beroende på vem som står mitt emot. Hur mycket ska jag säga, hur mycket vill jag säga? Och vad?

Två år har gått, men jag har fortfarande inte förstått, jag kan fortfarande inte prata om det med säkerhet i rösten. För ofta blir jag ordvill och vill bara glömma och gömma. Gömma ärret på halsen, för att slippa nyfikenheten. Ärret är min svaghet, men samtidigt min styrka. I did it!