stanna upp.
Ibland går livet på räls. Mycket nytt händer, men vardagen går ändå på rutin. Ibland får jag en lustig känsla, som är svår att begripa. En känsla av att denna blogg inte handlar om mig, det finns ett slags avstånd. Det var inte jag.
Egentligen kanske det inte är så konstigt. Jag vet hur människor har reagerat och undrat. Jag såg aldrig speciellt sjuk ut när jag kommit hem, så det var nog inte så farligt. Min bäste väns lärare utbrast någon slags skeptism över att det verkligen var jag som hade varit så sjuk. Anledningen till att hon hade varit ledsen och orolig, var den egentligen så allvarlig?
Idag satte jag mig och läste i dagboken. Mindes tillbaka, det var jag. Det är jag på bilderna.
I veckoslutet åker jag upp till Stockholm, för att ha praktik på SVT:s nya program Hos Jihde i 7 veckor. Praktiken på Folkbladet ledde till små extrajobb, att fotografera på konserter och spelningar. Jag gör det som jag drömt om att göra de senaste åren. Jag är lycklig.
Men ibland är det viktigt att stanna upp. Precis som jag gjorde idag. Det hände faktiskt på riktigt och jag tänker mycket på alla er, ni som är den största delen till att jag är här idag. Mamma, systrar, sjuksköterskor och undersköterskor. Läkare, sjukgymnaster och kurator. Och vänner och släkt som tapetserade min vikvägg full av kort och brev.
Jag saknar er.
Egentligen kanske det inte är så konstigt. Jag vet hur människor har reagerat och undrat. Jag såg aldrig speciellt sjuk ut när jag kommit hem, så det var nog inte så farligt. Min bäste väns lärare utbrast någon slags skeptism över att det verkligen var jag som hade varit så sjuk. Anledningen till att hon hade varit ledsen och orolig, var den egentligen så allvarlig?
Idag satte jag mig och läste i dagboken. Mindes tillbaka, det var jag. Det är jag på bilderna.
I veckoslutet åker jag upp till Stockholm, för att ha praktik på SVT:s nya program Hos Jihde i 7 veckor. Praktiken på Folkbladet ledde till små extrajobb, att fotografera på konserter och spelningar. Jag gör det som jag drömt om att göra de senaste åren. Jag är lycklig.
Men ibland är det viktigt att stanna upp. Precis som jag gjorde idag. Det hände faktiskt på riktigt och jag tänker mycket på alla er, ni som är den största delen till att jag är här idag. Mamma, systrar, sjuksköterskor och undersköterskor. Läkare, sjukgymnaster och kurator. Och vänner och släkt som tapetserade min vikvägg full av kort och brev.
Jag saknar er.
fjorton.
Den 25 september var en söndag, och det var dags för mig att börja andningsträna. Jag var rädd, respiratorn skulle kopplas bort, och ett munstycke med filter och syrgasingång skulle ersätta slangen till respiratorn.
En skrämmande känsla att behöva dra vartenda andetag själv. Ingen hjälp, och luften som jag andades kändes främmande. Jag vart trött, rädd, och klarade bara 5 minuter, innan jag snabbt ville återvända till tryggheten.
Det kändes inte som något stort steg, men det var ett steg närmare friheten. Fast just då klassade jag det inte som någon frihet. Det var jobbigt att andas, och jag var lugnare i sällskap med respiratorn.
Hur beskriver man känslan? Hur beskriver man förloppet av sjukdomen, och alla tankar som man knappt minns att man hade?
En skrämmande känsla att behöva dra vartenda andetag själv. Ingen hjälp, och luften som jag andades kändes främmande. Jag vart trött, rädd, och klarade bara 5 minuter, innan jag snabbt ville återvända till tryggheten.
Det kändes inte som något stort steg, men det var ett steg närmare friheten. Fast just då klassade jag det inte som någon frihet. Det var jobbigt att andas, och jag var lugnare i sällskap med respiratorn.
Hur beskriver man känslan? Hur beskriver man förloppet av sjukdomen, och alla tankar som man knappt minns att man hade?