R.
Med uppdrag av Folkbladet, där jag numer har min praktik, var jag på sjukhuset idag. Jag kan inte säga att jag har fobi eller någon som helst lustig känsla för att tillbringa tid där. Men visst känns det konstigt. Det var mitt hem under en sexveckorsperiod.
Jag hängde med denna reporter och fotograf, lite i hopp om att stöta på någon. Och det gjorde jag. Helt enkelt kan man väl säga att: you made my day, R.
För det känns alltid lika roligt och bra att veta att jag fortfarande på något sätt finns kvar. På samma sätt som ni alltid kommer att finnas för mig.
Och jag har blivit lite dålig på att skriva. Lite fasar jag faktiskt för fortsättningen, när jag närmar mig det värsta. Den dagen då jag blev totalt utmattad och trött utav att hosta upp all min energi. Pulsen steg i taket och jag skakade. Jag orkade inte vara med.
Jag hängde med denna reporter och fotograf, lite i hopp om att stöta på någon. Och det gjorde jag. Helt enkelt kan man väl säga att: you made my day, R.
För det känns alltid lika roligt och bra att veta att jag fortfarande på något sätt finns kvar. På samma sätt som ni alltid kommer att finnas för mig.
Och jag har blivit lite dålig på att skriva. Lite fasar jag faktiskt för fortsättningen, när jag närmar mig det värsta. Den dagen då jag blev totalt utmattad och trött utav att hosta upp all min energi. Pulsen steg i taket och jag skakade. Jag orkade inte vara med.
återblick.
Återblick.
Idag, för ett år sedan, blev respiratorn min bästa och närmaste vän.
Vilken ihåglig känsla att vakna upp ur en narkos, och inte längre kunna andas genom munnen. En maskin till vänster sköter andningen. Jag minns inget, men vilken ångest.
ett år.
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan 4 september 2005.
Förra måndagen mådde jag dåligt, med vetskapen om att det bara var en vecka till 1-årsdagen. Bara några dagar dessförinnan hade jag varit på sjukhuset. Sjukhusmiljön väcker upp alla tankar, och ångesten. Ångesten över att inte kunna göra någonting, inspärrad i sig själv.
Idag har det varit ganska lugnt, jag har haft massvis uppgifter att fylla timmarna med. Ångesten kommer i värmeböljor. Tankarna går i omgångar. Idag, för ett år sedan, var det mest ovetandet om vad som skulle hända som kändes värst. Imorgon kunde jag inte gå.
Ett år har gått så fort. Och min sjukdom tog mig hit där jag står idag. Och fastän jag var uppe på sjukhuset idag, för en anledning, så tog jag inte modet till mig för att gå in. Jag vet inte om jag vill återvända in i den salen mer, hur som helst inte idag.
Tack, och jag hoppas att ni fick mitt brev.
Förra måndagen mådde jag dåligt, med vetskapen om att det bara var en vecka till 1-årsdagen. Bara några dagar dessförinnan hade jag varit på sjukhuset. Sjukhusmiljön väcker upp alla tankar, och ångesten. Ångesten över att inte kunna göra någonting, inspärrad i sig själv.
Idag har det varit ganska lugnt, jag har haft massvis uppgifter att fylla timmarna med. Ångesten kommer i värmeböljor. Tankarna går i omgångar. Idag, för ett år sedan, var det mest ovetandet om vad som skulle hända som kändes värst. Imorgon kunde jag inte gå.
Ett år har gått så fort. Och min sjukdom tog mig hit där jag står idag. Och fastän jag var uppe på sjukhuset idag, för en anledning, så tog jag inte modet till mig för att gå in. Jag vet inte om jag vill återvända in i den salen mer, hur som helst inte idag.
Tack, och jag hoppas att ni fick mitt brev.
matlust.
Nu bor jag inte hemma, utan på Kolmårdens Camping, tillsammans med alla andra i inspelningsteamet för Wild Kids. Här trivs jag himla bra, men inatt sov jag hemma.
Vid frukosten i morse såg jag att mamma hade köpt såna här småsmå yoghurtar, petits. Och jag kommer så väl ihåg bland den första gången jag skulle äta, då hade mamma köpt en sån, bland annat. Jag fick inte ens i mig en hel, innan jag var helt mätt, och spyfärdig.
En dag fick jag i mig en hel, men strax därefter kräktes jag upp allting. Magen ville inte ens behålla en liten petits, 1,5 matskedar yoghurt eller vad det kan vara.
Det börjar närma sig ett år nu. Ett år sedan den 4 september. Usch.
Vid frukosten i morse såg jag att mamma hade köpt såna här småsmå yoghurtar, petits. Och jag kommer så väl ihåg bland den första gången jag skulle äta, då hade mamma köpt en sån, bland annat. Jag fick inte ens i mig en hel, innan jag var helt mätt, och spyfärdig.
En dag fick jag i mig en hel, men strax därefter kräktes jag upp allting. Magen ville inte ens behålla en liten petits, 1,5 matskedar yoghurt eller vad det kan vara.
Det börjar närma sig ett år nu. Ett år sedan den 4 september. Usch.