gbs

Ibland kan jag känna att jag blev lite bortskämd när jag låg på Intensiven. Bortskämd, gnällig och otacksam. Ibland skämms jag lite över det, för att jag egentligen stod, och fortfarande står i tacksamhets skuld till de människor som fanns där för mig.

Mina fingrar var det första på min kropp som sakta började ta fart. Jag fick ont i händerna, i lederna och muskler. Det kändes alltid som att mina fingrar kröp ihop, och jag ville ofta att någon skulle räta på dem, även om de redan var helt utsträckta. En gång stod två sköterskor på varsin sida om mig, det var natt, jag hade vaknat av krämpor, och ville få fingrarna tänjda. De tog varsin hand.

Det var ändå inte bra. Jag måste varit oerhört jobbig, speciellt för vissa. Den ena sköterskan gjorde det så dåligt. När jag tänker tillbaka på sekvensen hör jag min egen röst spraka av irritation mot henne, men vid närmare eftertanke så var mina klagomål ljudlösa. Den andra sköterskan, fick gå över till min andra sida, och tänja den handens fingrar också.

Sedan blev jag nöjd.

Jag kan som sagt känna mig dum nu i efterhand, och otacksam. Men samtidigt vet jag att jag gjorde rätt. I mitt sängläge fick jag en mycket starkare drift av att vara extremt ärlig, även om det sårade folk, och om jag ibland kanske sa olämpliga saker och var rent ut sagt taskig. Men när ens egen kropp inte lyder och man vet att man ligger i någon annans regi, när man vilar i någon annans händer, så vill man ändå ligga i rätt händer. Och det gjorde jag verkligen.