åtta.
Nya ansikten, nya värden på mediciner. Jag försökte vara delaktig i ökning samt nedtrappning av de doser medicin jag fick. Motorsprutorna gick kontinuerligt, pep, och byttes ut mot nya. Med enkla knapptryck ändrades intaget milliliter per timme. Infunderar.
Man läser ganska ofta att de undertecknade personal har lärt sig att se på dina läppar. Pektavlan omnäms titt som tätt. En tavla med bokstäver. De följer raderna av vita bokstäver med ett finger, sakta, och man gör en signal när man är på rätt bokstav. Hur personalen hanterar den jävulska tavlan skiljer sig, vissa fixar det smidigt, medan andra hakar upp sig på bokstäverna. Enligt mig så var det lätt att förstå vad jag ville, men de som såg mig utifrån förstod nästan ingenting. Man kan bli galen för mindre. Jag vet speciellt en personal, oj vad jag avskydde dennes långsamhet.
N u t a r v i d e t l u u u u n g t J o s e f i n. . .
Metodiskt och lugnt, det tog 7 minuter att få fram ett ord. Varje bokstav skrevs ner på papper, det blev ungefär som hänga gubben. Och av det ordet som kom fram kunde denne ändå inte tänka ut min vilja. Jag ville inte bokstavera fram mina ord på en pektavla. Jag ville inte vara metodisk, då struntade jag hellre i det.
Men hur ska man göra? En patient i respirator som inte kan prata. En annan personal löste det smidigt genom att säga: Om du vill ligga åt vänster, så blinka med vänster öga nu, och om du vill ligga åt höger, så blinka med höger öga.
Lättare sagt än gjort. Jag kan bara blinka med vänster. Och gissa vad, vänster blev det håll de lade mig åt den gången.
Man läser ganska ofta att de undertecknade personal har lärt sig att se på dina läppar. Pektavlan omnäms titt som tätt. En tavla med bokstäver. De följer raderna av vita bokstäver med ett finger, sakta, och man gör en signal när man är på rätt bokstav. Hur personalen hanterar den jävulska tavlan skiljer sig, vissa fixar det smidigt, medan andra hakar upp sig på bokstäverna. Enligt mig så var det lätt att förstå vad jag ville, men de som såg mig utifrån förstod nästan ingenting. Man kan bli galen för mindre. Jag vet speciellt en personal, oj vad jag avskydde dennes långsamhet.
N u t a r v i d e t l u u u u n g t J o s e f i n. . .
Metodiskt och lugnt, det tog 7 minuter att få fram ett ord. Varje bokstav skrevs ner på papper, det blev ungefär som hänga gubben. Och av det ordet som kom fram kunde denne ändå inte tänka ut min vilja. Jag ville inte bokstavera fram mina ord på en pektavla. Jag ville inte vara metodisk, då struntade jag hellre i det.
Men hur ska man göra? En patient i respirator som inte kan prata. En annan personal löste det smidigt genom att säga: Om du vill ligga åt vänster, så blinka med vänster öga nu, och om du vill ligga åt höger, så blinka med höger öga.
Lättare sagt än gjort. Jag kan bara blinka med vänster. Och gissa vad, vänster blev det håll de lade mig åt den gången.
Kommentarer
Trackback