djävulsnatten.
Midnatt råder. Efter en helvetisk kväll, med spyor och utan hjälp, åker jag säng upp till IVA. Jag minns inte resan. Den var inte lång, inte lika lång som taxiresan söndagen den 4de september. Den var nog bara en våning.
Ett rum där jag ska sova. En nypa på mitt finger. Maskiner som piper. Jag kan inte göra mig hörd, min röst når inte ut genom munnen. Den fastnar någonstans på vägen. Sängen som jag for upp i, tar min mamma över. Den står brevid min. Min hästensäng, fast bättre.
Rummet består av tre väggar. Den fjärde är en vikvägg. Nästan igendragen, bara lite öppen. Jag vet att jag oroade mig lite för att mammas säng blockerade dörren ut. Men vad gjorde väl det egentligen, när vi hade en hel vägg ut? I vikväggens öppning sitter två kvinnor och tittar på mig, hela natten. Dessa kvinnor förvandlades till kärringar, idioter och jävla människor i mitt huvud. De förtjänade titlarna, för även om de tittade på mig, så såg de mig inte.
Natten var lång; längre; längst. Klockan ovanför dörren, till höger, räknade mina minuter. Jag höll koll på klockan, och klockan höll koll på mig. På Intensiven har dem tänkt ett steg längre, för sekundvisaren tickar inte, den smyger fram. För visst ser det ut som att det går snabbare då?
Under näsan hade jag en syregrimma. En gång varje timme vände dom på mig, för det var jag i detta lag helt okapabel till att göra själv. En gång i timmen, såvida jag inte sa till. Jag sa till hela tiden, men det var ingen som hörde, för luften som trängde ut genom min mun hade inga toner. Varje gång de vände på mig, så lossnade syregrimman. Jag kände det, men dom såg det inte. Hallå, hjäääääälp!!! Ekande tystnad, och kvinnorna återvände till sitt skrivbord, mitt i vikväggen.
Jag tackar min vän nypan i fingret. En nypa kopplad till en datorskärm ovanför mitt huvud. Den mätte syresättningen, och den pep när jag inte hade den på mig. Pipet fick kompensera mina dödstysta röst, och jag använde alla de små krafter jag hade kvar i händerna till att pilla bort den. Piiip piiip. Och kvinnorna kom till min undsättning.
Vilken undsättning? De lärde sig tillslut att det bara var jag som låg och pillade loss nypan. De struntade i pipen. Gick och satte fast den då och då. Frustration över grimman, som skavde och låg på helt fel ställe. Frustration över den hjälp jag inte fick. De hörde mig inte, de såg mig inte.
Jag följde sekundvisarens vandring, runt, runt, runt. Grimman satt på sniskan, jag hade ont och jag var frustrerad. Ingen såg mig där jag låg, och jag kunde varken röra på mig, eller skrika högt. Jag var fast. Sekundvisaren sprang samma bana hela natten, och jag var enda åskådaren.
Mamma sov, och jag grät. Tyst grät jag, för inte ens snyftningarna tonsattes.
Ett rum där jag ska sova. En nypa på mitt finger. Maskiner som piper. Jag kan inte göra mig hörd, min röst når inte ut genom munnen. Den fastnar någonstans på vägen. Sängen som jag for upp i, tar min mamma över. Den står brevid min. Min hästensäng, fast bättre.
Rummet består av tre väggar. Den fjärde är en vikvägg. Nästan igendragen, bara lite öppen. Jag vet att jag oroade mig lite för att mammas säng blockerade dörren ut. Men vad gjorde väl det egentligen, när vi hade en hel vägg ut? I vikväggens öppning sitter två kvinnor och tittar på mig, hela natten. Dessa kvinnor förvandlades till kärringar, idioter och jävla människor i mitt huvud. De förtjänade titlarna, för även om de tittade på mig, så såg de mig inte.
Natten var lång; längre; längst. Klockan ovanför dörren, till höger, räknade mina minuter. Jag höll koll på klockan, och klockan höll koll på mig. På Intensiven har dem tänkt ett steg längre, för sekundvisaren tickar inte, den smyger fram. För visst ser det ut som att det går snabbare då?
Under näsan hade jag en syregrimma. En gång varje timme vände dom på mig, för det var jag i detta lag helt okapabel till att göra själv. En gång i timmen, såvida jag inte sa till. Jag sa till hela tiden, men det var ingen som hörde, för luften som trängde ut genom min mun hade inga toner. Varje gång de vände på mig, så lossnade syregrimman. Jag kände det, men dom såg det inte. Hallå, hjäääääälp!!! Ekande tystnad, och kvinnorna återvände till sitt skrivbord, mitt i vikväggen.
Jag tackar min vän nypan i fingret. En nypa kopplad till en datorskärm ovanför mitt huvud. Den mätte syresättningen, och den pep när jag inte hade den på mig. Pipet fick kompensera mina dödstysta röst, och jag använde alla de små krafter jag hade kvar i händerna till att pilla bort den. Piiip piiip. Och kvinnorna kom till min undsättning.
Vilken undsättning? De lärde sig tillslut att det bara var jag som låg och pillade loss nypan. De struntade i pipen. Gick och satte fast den då och då. Frustration över grimman, som skavde och låg på helt fel ställe. Frustration över den hjälp jag inte fick. De hörde mig inte, de såg mig inte.
Jag följde sekundvisarens vandring, runt, runt, runt. Grimman satt på sniskan, jag hade ont och jag var frustrerad. Ingen såg mig där jag låg, och jag kunde varken röra på mig, eller skrika högt. Jag var fast. Sekundvisaren sprang samma bana hela natten, och jag var enda åskådaren.
Mamma sov, och jag grät. Tyst grät jag, för inte ens snyftningarna tonsattes.
Kommentarer
Trackback