ett.
Fjärde september tvåtusenfem, och jag var sjutton år. Detta år inföll det datumet på en söndag. Vilodagen.
Klockan hade inte passerat 10 när min mor kom in och satte sig vid min dator. Jag har för mig att hon sa att hon bara skulle kolla något. Småirriterad, hon väckte mig. Hela min säng var skrynklig efter nattens vändningar. Hur jag än hade placerat min kropp, på sidan, rakt, i fosterställning eller på mage, så hade det inte kännts bekvämt. Värk i nacke och rygg gjorde sig påmind oavsett position, och höll mig vaken ända fram på morgonen.
Meningslösheten att försöka somna igen fick mig att istället inrikta mig på köket, och frukost. För jag var hungrig. Efter lite beklagande av min smärta till mor ställde jag mig upp. Fötterna sov. Det pirrade så att det gjorde ont. Jag hasade ut i köket.
Vad jag gjorde fram till kvällen minns jag inte. Jag väntade. Jag oroade mig, och jag grät. "snart hamnar jag i rullstol, är redan halvförlamad" skrev jag, med en gnutta sarkasm, i min msnblogg. Och visst blev ironin inte längre så rolig, när jag på tisdagen satt där i en rullstol i en av barnavdelningens salar och fick min diagnos uppkörd i ansiktet. GBS; Guillain Barré Syndrome.
Vilodag, vill jag här döpa om till väntedag. En olustig känsla i hela kroppen, molande värk i ryggen och pirrningar i fötter och händer. Det är lugnt, det är bara en nerv som är ikläm. Det var resonemanget, och en logisk förklaring. På sjukvårdsupplysningen höll dom med mig och mitt orealistiska förslag. Uppringning nummer två, något senare på dagen, ringde mamma. Jag låg och grät på golvet. De beställde en taxi åt mig, vars slutdestination blev Hagebys vårdcentral. Men det var en timme kvar tills taxin skulle gå, och det var en timme till från det att taxin kom, tills jag hade undersökningstid.
Trapporna ner gick långsamt. Jag släpade fötterna, att lyfta dom var för stor ansträngning. En omöjlighet. Mamma och jag satt bak, och sätet var i läder. Jag var utmattad och trött, och resans fem minuter varade i en halv evighet.
I väntrummet. Det stod en kille framför oss, som ville ha en tid på en gång. Klockan var någonstans mellan 18 och 19. Han hade en finne på hakan, som han ville kolla upp. "Minns du killen med finnen på hakan som sökte akut? Snacka om olika smärttröskel man kan ha." skrev mamma senare i min dagbok, och den där killen hade vi ganska kul åt några gånger.
Jag orkade inte sitta upprätt, kände mig ledlös och rastlös. Mamma bad mig att lägga mig ner på soffan, och det gjorde jag. I två sekunder ungefär. Handikapptoaletten var närmast, och jag skyndade mig dit, så snabbt jag kunde på mina egna villkor. Jag hann bara till handfatet, var jag kastade mig över och kräktes. Och jag tror att jag tömde hela kroppen på min toalettvistelse. Jag skakade efteråt.
Resterande minuter i väntrummet satt jag och tittade på ett barn som lekte. Jag önskade mig tillbaka till den åldern. Jag älskade väntrum då, för det fanns så mycket roliga leksaker. Och det var kul hos doktorn, när man fick ta allergitestsprutor mot alla sorters djur.
Undersökningen. Jag visade vad jag kunde, och inte kunde. Jag kunde inte röra överarmarna. Jag fastnade och drog med hela axeln upp när jag skulle lyfta. Jag kunde knappt gå, än mindre stå på tå eller hälarna. I sin remiss skrev hon ett förslag på GBS, men det visste jag inte då. Hon skickade oss bara vidare till akuten, på Vrinnevisjukhuset.
Mamma tröttnade på att vänta, och gick fram in i båset. Vi blev hänvisade till barnavdelningen. Jag tror att vi satt där i mer än 30 minuter, innan en sköterska kom, och gjorde ungefär samma undersökning som dom hade gjort på vårdcentralen.
Stanna över natten? Nej, behövs det verkligen? Okej, det var väl inte så farligt, men vi hade ingenting med oss. Jag sa till mamma att hon fick åka hem, jag klarade att sova själv. Hon brukar ha svårt att sova, så det skulle vara skönast för henne. Men nej, hon gjorde mig sällskap, och någongång mellan 22 och 23 kom dom in med två mackor var, och en liten yoghurt till oss, i mitt nya rum på barnavdelningens preliminära tillhåll. Vi hade inte ätit på jättelänge.
Att mamma stannade över natten är jag idag oerhört tacksam över. Att folk gjorde saker för mig, och för min skull, var något jag fick vänja mig vid. Det handlar inte om uppoffringar.
Okej. Om någon/några dagar är jag bra igen. Det fixar sig! och där somnade jag, i min första blå nattskjorta.
Klockan hade inte passerat 10 när min mor kom in och satte sig vid min dator. Jag har för mig att hon sa att hon bara skulle kolla något. Småirriterad, hon väckte mig. Hela min säng var skrynklig efter nattens vändningar. Hur jag än hade placerat min kropp, på sidan, rakt, i fosterställning eller på mage, så hade det inte kännts bekvämt. Värk i nacke och rygg gjorde sig påmind oavsett position, och höll mig vaken ända fram på morgonen.
Meningslösheten att försöka somna igen fick mig att istället inrikta mig på köket, och frukost. För jag var hungrig. Efter lite beklagande av min smärta till mor ställde jag mig upp. Fötterna sov. Det pirrade så att det gjorde ont. Jag hasade ut i köket.
Vad jag gjorde fram till kvällen minns jag inte. Jag väntade. Jag oroade mig, och jag grät. "snart hamnar jag i rullstol, är redan halvförlamad" skrev jag, med en gnutta sarkasm, i min msnblogg. Och visst blev ironin inte längre så rolig, när jag på tisdagen satt där i en rullstol i en av barnavdelningens salar och fick min diagnos uppkörd i ansiktet. GBS; Guillain Barré Syndrome.
Vilodag, vill jag här döpa om till väntedag. En olustig känsla i hela kroppen, molande värk i ryggen och pirrningar i fötter och händer. Det är lugnt, det är bara en nerv som är ikläm. Det var resonemanget, och en logisk förklaring. På sjukvårdsupplysningen höll dom med mig och mitt orealistiska förslag. Uppringning nummer två, något senare på dagen, ringde mamma. Jag låg och grät på golvet. De beställde en taxi åt mig, vars slutdestination blev Hagebys vårdcentral. Men det var en timme kvar tills taxin skulle gå, och det var en timme till från det att taxin kom, tills jag hade undersökningstid.
Trapporna ner gick långsamt. Jag släpade fötterna, att lyfta dom var för stor ansträngning. En omöjlighet. Mamma och jag satt bak, och sätet var i läder. Jag var utmattad och trött, och resans fem minuter varade i en halv evighet.
I väntrummet. Det stod en kille framför oss, som ville ha en tid på en gång. Klockan var någonstans mellan 18 och 19. Han hade en finne på hakan, som han ville kolla upp. "Minns du killen med finnen på hakan som sökte akut? Snacka om olika smärttröskel man kan ha." skrev mamma senare i min dagbok, och den där killen hade vi ganska kul åt några gånger.
Jag orkade inte sitta upprätt, kände mig ledlös och rastlös. Mamma bad mig att lägga mig ner på soffan, och det gjorde jag. I två sekunder ungefär. Handikapptoaletten var närmast, och jag skyndade mig dit, så snabbt jag kunde på mina egna villkor. Jag hann bara till handfatet, var jag kastade mig över och kräktes. Och jag tror att jag tömde hela kroppen på min toalettvistelse. Jag skakade efteråt.
Resterande minuter i väntrummet satt jag och tittade på ett barn som lekte. Jag önskade mig tillbaka till den åldern. Jag älskade väntrum då, för det fanns så mycket roliga leksaker. Och det var kul hos doktorn, när man fick ta allergitestsprutor mot alla sorters djur.
Undersökningen. Jag visade vad jag kunde, och inte kunde. Jag kunde inte röra överarmarna. Jag fastnade och drog med hela axeln upp när jag skulle lyfta. Jag kunde knappt gå, än mindre stå på tå eller hälarna. I sin remiss skrev hon ett förslag på GBS, men det visste jag inte då. Hon skickade oss bara vidare till akuten, på Vrinnevisjukhuset.
Mamma tröttnade på att vänta, och gick fram in i båset. Vi blev hänvisade till barnavdelningen. Jag tror att vi satt där i mer än 30 minuter, innan en sköterska kom, och gjorde ungefär samma undersökning som dom hade gjort på vårdcentralen.
Stanna över natten? Nej, behövs det verkligen? Okej, det var väl inte så farligt, men vi hade ingenting med oss. Jag sa till mamma att hon fick åka hem, jag klarade att sova själv. Hon brukar ha svårt att sova, så det skulle vara skönast för henne. Men nej, hon gjorde mig sällskap, och någongång mellan 22 och 23 kom dom in med två mackor var, och en liten yoghurt till oss, i mitt nya rum på barnavdelningens preliminära tillhåll. Vi hade inte ätit på jättelänge.
Att mamma stannade över natten är jag idag oerhört tacksam över. Att folk gjorde saker för mig, och för min skull, var något jag fick vänja mig vid. Det handlar inte om uppoffringar.
Okej. Om någon/några dagar är jag bra igen. Det fixar sig! och där somnade jag, i min första blå nattskjorta.
Kommentarer
Trackback