två.

Måndagen föll jag ner på golvet, då mina ben strejkade. Samma dag fick jag diagnos; Guillain Barré.

Jag visste att någonting var fel. Någonting mer än bara en nerv. Jag visste att jag blev sämre och sämre. För visst hade jag fått det bevisat för mig. Min röst höll på att tonas bort, helt och hållet. Jag fick svårt att andas, och benen vek sig. Ändå kunde jag inte förstå min diagnos. Sjukdom? Nejnejnej!

Jag hade varit inne på toaletten. Jag satt i en rullstol. Jag ville fly. Blodet försvann från mitt ansikte och lämnade hyn askgrå. Det svartnade framför ögonen, och jorden snurrade runt. Nervinflamation, ekande ord. Men jag skulle bli bra, ja, om några veckor skulle jag vara på benen, sa han. Så enkelt blev det inte, och tidsplaneringen fick skjuta i längd.

På tisdagen kom en grönklädd lång kvinna in på mitt rum; en narkosläkare. Jag kan peka ut exakt vart hon satt. På en stol, vid höger fotända. Det stod fler människor där inne, men jag minns inte vilka. Hon pratade om saker som låg långt bortom min livsuppfattning. En respirator? Jag förstod att det var något dåligt. Det kan sätta sig på andningsmuskulaturen sa hon. Jag är naiv; för det där händer faktiskt inte mig. Jag visste faktiskt inte ens vad en respirator var, och jag visste knappt vad det innebar att vara inlagd på intensiven. Och allting var helt plötsligt så mycket värre än vad läkaren hade sagt dagen innan, så jag kunde inte förstå vad som var att lita på.

Det tog inte många timmar innan jag fick uppleva den gastkramande intensivvårdsavdelningen. Midnatt, och jag transporterades dit. Att sätta en rubrik på den natten är inte svårt, det är utan att tvivla eller överdriva den värsta natten i mitt hittils gångna liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback