fantom.
Fantomkänslor.
Människor med amputerade ben och armar får det ofta. En känsla av att det t.ex. kliar i benet (som för övrigt inte finns kvar.) Känsor i någonting som inte existerar.
Det tog två veckor innan allting började vända. Två veckor innan jag så smått började klättra upp ur fallgropen. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag inte längre kunde röra fingrarna. Jag har faktiskt ingen aning. För enligt mig själv, så kunde jag röra på dem hela tiden. Det var först när jag blev halvliggandes upp i sängen, och kunde se mina händer, som jag upptäckte att de faktiskt låg alldeles blickstilla, även när jag rörde på dem.
För att inte stelna till i lederna låg jag och vickade på fingrarna så fort jag fick tillfälle. Till vilken egentlig nytta, när fingrarna ändå inte rörde sig? Konstig känsla.
I förra inlägget skrev jag om en dröm. En nog så verklig, där drömmen följde med i vaket tillstånd. En annan dröm etsade sig till och med in i min kropp.
Det var terrordåd i Norrköping. Kaos. Det sprängdes utanför mitt fönster. Jag visste att vi var tvugna att fly, det var alldeles för farligt att stanna kvar. Helt plötsligt befann jag mig i en spårvagn, i ett säte långt bak. Jag träffade någon där, någon som jag kände. Det hände någonting med några skor, det minns jag, men jag vet inte vad det var. Spårvagnen krockade och alla säten bucklades till. Jag hamnade i kläm, men lyckades ta mig loss.
Vi skulle bli evakuerade till London. När vi stod någonstans i England och väntade på en dubbeldäckare som skulle ta oss vidare vet jag att mamma sa att hon var tvungen att återvända till Sverige för att fixa några ärenden. Men det var befängt, det var jättefarligt. Och ärendena hon skulle göra var oviktiga, det gjorde mig rädd.
Biljetterna vi hade för att åka med bussen i England var små och fyrkantiga. Ungefär som minneskort till kameran, kanske 3x3 cm stora. Biljetten var viktig, utan den skulle vi inte kunna komma vidare, och jag höll i den hårt. Jag vaknade upp ur drömmen när jag hade gått in i bussen och slagit mig ner på ett säte.
Men fastän jag var vaken, och visste att jag just hade drömt, så låg jag fortfarande och höll om biljetten. Fingrarna kramade om någonting. Hur mycket jag än försökte att räta ut fingrarna och släppa det jag höll i, så gick det inte. Egentligen kunde jag inte räta på fingrarna i det stadiet, även fast jag hade känslan utav det. Jag hade också känslan av att jag kunde ligga och känna på biljetten, snurra runt den mellan fingrarna, men inte släppa taget om den.
Nattsköterskorna kom och sträckte på mina fingrar, och först då lossade känslan. Först då förstod jag på riktigt att det faktiskt inte var någonting jag höll i. Det var bara en känsla. En känsla av någonting som inte fanns.
Människor med amputerade ben och armar får det ofta. En känsla av att det t.ex. kliar i benet (som för övrigt inte finns kvar.) Känsor i någonting som inte existerar.
Det tog två veckor innan allting började vända. Två veckor innan jag så smått började klättra upp ur fallgropen. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag inte längre kunde röra fingrarna. Jag har faktiskt ingen aning. För enligt mig själv, så kunde jag röra på dem hela tiden. Det var först när jag blev halvliggandes upp i sängen, och kunde se mina händer, som jag upptäckte att de faktiskt låg alldeles blickstilla, även när jag rörde på dem.
För att inte stelna till i lederna låg jag och vickade på fingrarna så fort jag fick tillfälle. Till vilken egentlig nytta, när fingrarna ändå inte rörde sig? Konstig känsla.
I förra inlägget skrev jag om en dröm. En nog så verklig, där drömmen följde med i vaket tillstånd. En annan dröm etsade sig till och med in i min kropp.
Det var terrordåd i Norrköping. Kaos. Det sprängdes utanför mitt fönster. Jag visste att vi var tvugna att fly, det var alldeles för farligt att stanna kvar. Helt plötsligt befann jag mig i en spårvagn, i ett säte långt bak. Jag träffade någon där, någon som jag kände. Det hände någonting med några skor, det minns jag, men jag vet inte vad det var. Spårvagnen krockade och alla säten bucklades till. Jag hamnade i kläm, men lyckades ta mig loss.
Vi skulle bli evakuerade till London. När vi stod någonstans i England och väntade på en dubbeldäckare som skulle ta oss vidare vet jag att mamma sa att hon var tvungen att återvända till Sverige för att fixa några ärenden. Men det var befängt, det var jättefarligt. Och ärendena hon skulle göra var oviktiga, det gjorde mig rädd.
Biljetterna vi hade för att åka med bussen i England var små och fyrkantiga. Ungefär som minneskort till kameran, kanske 3x3 cm stora. Biljetten var viktig, utan den skulle vi inte kunna komma vidare, och jag höll i den hårt. Jag vaknade upp ur drömmen när jag hade gått in i bussen och slagit mig ner på ett säte.
Men fastän jag var vaken, och visste att jag just hade drömt, så låg jag fortfarande och höll om biljetten. Fingrarna kramade om någonting. Hur mycket jag än försökte att räta ut fingrarna och släppa det jag höll i, så gick det inte. Egentligen kunde jag inte räta på fingrarna i det stadiet, även fast jag hade känslan utav det. Jag hade också känslan av att jag kunde ligga och känna på biljetten, snurra runt den mellan fingrarna, men inte släppa taget om den.
Nattsköterskorna kom och sträckte på mina fingrar, och först då lossade känslan. Först då förstod jag på riktigt att det faktiskt inte var någonting jag höll i. Det var bara en känsla. En känsla av någonting som inte fanns.
Kommentarer
Trackback