gbs

Jag hade just min tionde körlektion. Påväg hem insåg jag hur fort tiden har gått. Om lite mer än en vecka har det gått 9 månader sedan jag lades in på sjukhus. Den längsta parentesen i mitt liv.

Jag minns all sjukvårdspersonal lika klart idag, som jag gjorde för flera månader sedan. Men hur många skulle egentligen uppfatta att det var jag, om jag kom och ringde på dörrtelefonen? Det var faktiskt länge sedan nu, längre än vad det känns som.

Minnen varar inte för evigt. De ersätts med nya, mer aktuella händelser. Jag vet en gammal man, han kan inte säga om klockan är fem på morgonen, eller fem på kvällen. Han minns inte om han ätit frukost eller inte. Och ibland glömmer han bort, att den människa som han stått så fruktansvärt nära större delen utav sitt 90-åriga liv, inte längre finns vid hans sida. Vart tar dessa minnen vägen?

Ibland sollar vi bort oväsentliga händelser. Alltför väl det. Mina intryck sorterades snabbt bort ifrån hjärnan uppe på intensiven. Men jag minns en stor del utav min personal.

Jag tar av mig hatten för er. Min externa sjukhusfamilj.