tal.

Idag hade vi nationellt prov i Svenska B. Den muntliga delen. Jag pratade om Joakim Alpgård, och här följer mitt manus:

Jag vet inte om någon av er såg den, men för några månader sen visade SVT en dokumentär som hette ”Jocke hette Sussis man”. Den handlade om den här mannen. Han hette Joakim Alpgård, var 35 år och tog sitt liv på en självmordsklinik i  Schweiz.

Joakim arbetade som dörrvakt på en krog strax utanför Stockholm. Efter en kvälls arbete körde han och hans kompis ikapp. Hastigheten kom upp i 180 km/h och Joakim tappade kontrollen över sin bil och körde av vägen. Bilen blev skrot och Joakim krossade två ryggkotor.

Förlamningen var ett faktum, och det enda han var kapabel att röra på var ögonen och läpparna. Det fanns inga mirakel som kunde få Joakim tillbaka till det fartfyllda liv han hade levt innan. Han var fast i sin egen kropp. Men trots detta så vägrade han att ge upp, han ville kämpa om ett värdigt liv.

I sex år stred han med myndigheter om den rätten han faktiskt hade om att få komma hem och leva sitt liv så normalt som möjligt. Men under tiden som han också kämpade för att inte tappa livsgnistan, så bråkade kommunen och landstinget om vem som skulle betala alla kostnader. I ett brev till socialministern skrev Joakim: ”Varför räddar man livet på en svårt skadad människa om det enda man kan erbjuda är förvaring.” Joakim blev kvar på sjukhuset i 16 månader.

Tillslut kände Joakim att han ville ta ett eget beslut över sitt liv. Så tillsammans med sin familj bokade han tid på en självmordsklinik i Schweiz, som är ett av de få land där dödshjälp är lagligt.

Det är inte svårt att känna medlidande med Joakim och säga att man förstår att han hade det jobbigt. När jag såg dokumentären fick jag tillbaka känslan av en förlamnings instängdhet. Jag kan referera hans historia till mig själv, jag vet vilket helvete han gick igenom, jag har själv varit där.

Min sjukdom, Guillain Barré, försatte mig i samma skick som Joakim. Förlamningen började med pirrningar i fötterna, vilket senare slutade med att jag knappt ens kunde blinka eller röra på munnen. På ett sjukhus, med en respirator nerstucken i halsen låg jag precis som Joakim. Men det fanns en skillnad. I mitt huvud ekade hela tiden läkarnas röster om att jag skulle bli bra igen, att jag skulle bli precis som förut. Men det var ingen som sa till Joakim. För honom fanns det inget hopp.

Han kämpade i sex år, och jag ser verkligen upp till den livsgnista som Joakim hade. Han försökte uppskatta och leva ett bra liv, trots sitt mardrömslika handikapp. När jag låg på sjukhuset och min förlamning började gå tillbaka så fick jag hela tiden höra om mina framsteg. Men jag gladdes inte åt att jag kunde röra på fingrarna, inte när hela kroppen låg livlös.

För mig, och för Joakim blev varje självklarhet ett faktum. Ni tänker inte på att ni hela tiden drar efter nya andetag, eller att ni faktiskt använder era muskler när ni bär bort tallriken ifrån bordet. Vi tar saker för givet.

Men det är viktigt att uppskatta den funktion som kroppen faktiskt fyller. Tyvärr förstår man inte det förrän spelet är förlorat. Idag kan jag uppskatta, men Joakim fick aldrig chansen.

Tyvärr är det inte bara kroppens funktion som vi tar för givet, utan ibland faller hela livet bort i glömska. Vi lever i en så stressad tillvaro, så vi glömmer bort att tänka på vårat eget bästa. Framtidsplaner med barn, utbildning och karriär. Vi ska hinna med så mycket som möjligt.

Men livet kan inte vara bråttom. För hur vi än beter oss så rör det sig i samma takt. Förväntningarna på vad vi ska hinna med i livet är så höga, men livet förväntar sig ingenting utav oss. Vi har fått det som en gåva. En gåva att ta vara på, och det tycker jag är viktigt att vi kommer ihåg.





Jag har Caroline att tacka, för några av de visa tankegångarna. Att livet inte kan vara bråttom, var hon som fick mig att faktiskt inse. Jag saknar dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback