fjorton.
Den 25 september var en söndag, och det var dags för mig att börja andningsträna. Jag var rädd, respiratorn skulle kopplas bort, och ett munstycke med filter och syrgasingång skulle ersätta slangen till respiratorn.
En skrämmande känsla att behöva dra vartenda andetag själv. Ingen hjälp, och luften som jag andades kändes främmande. Jag vart trött, rädd, och klarade bara 5 minuter, innan jag snabbt ville återvända till tryggheten.
Det kändes inte som något stort steg, men det var ett steg närmare friheten. Fast just då klassade jag det inte som någon frihet. Det var jobbigt att andas, och jag var lugnare i sällskap med respiratorn.
Hur beskriver man känslan? Hur beskriver man förloppet av sjukdomen, och alla tankar som man knappt minns att man hade?
En skrämmande känsla att behöva dra vartenda andetag själv. Ingen hjälp, och luften som jag andades kändes främmande. Jag vart trött, rädd, och klarade bara 5 minuter, innan jag snabbt ville återvända till tryggheten.
Det kändes inte som något stort steg, men det var ett steg närmare friheten. Fast just då klassade jag det inte som någon frihet. Det var jobbigt att andas, och jag var lugnare i sällskap med respiratorn.
Hur beskriver man känslan? Hur beskriver man förloppet av sjukdomen, och alla tankar som man knappt minns att man hade?
Kommentarer
Postat av: Helena
Surfade runt på internet och råkade hamna på din sida. Ville bara säga att jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag drabbades av GBS när jag var 20, hade respirator i 9 veckor och låg inlagd på sjukhus i ca 5 månader. Nu är jag 27 och livet rullar på. Jag är inte helt återställd - har sämre balans och kan inte springa, men jag har nästan glömt hur det var innan jag fick GBS, och tänker inte på det längre. Det är i alla fall en erfarenhet för livet att gå igenom något sådant. Lycka till med allt!
Postat av: josifin
Har länge sökt någon som drabbades utav gbs i ungf. samma ålder som mig. Blev jätteglad när du skrev en kommentar. Vore jätteroligt om du skickade mig ett mail, [email protected].
Ta hand om dig Helena!
Kram/Josefin
Trackback