tankar en måndagskväll.
Med en början på "ett", hann jag bara till "fjorton", i det som skulle vara de inlägg som jag skrev efter min dagboks följd. Mellan dessa numreringar skrev jag om annat, om tankar och känslor och minnen som dök upp.
Och jag tror lite att jag slutade vid fjorton, för därefter kommer den jobbigaste kvällen under hela vistelsen på IVA. Jag har skrivit om den förut, som mardrömskvällen, när min respirator togs bort, och jag hostade ut all min energi, tills det att jag inte orkade andas längre.
Det är dumt av mig att skriva att jag ska ta fram min dagbok och börja skriva igen. För jag har tänkt tanken så många gånger, och sedan dröjer det månader mellan mina uppdateringar i alla fall. Men jag vill, och jag hoppas att ni vill läsa resten.
Jag tror aldrig att jag blir färdig. Men det här är ett ställe för mig att gå tillbaks och minnas. Och för er att känna igen er, i en kompott av bra och dåliga minnen. I en karusell av olika känslor. Som jag hoppas att jag förmedlar.
Tack för alla kommentarer. Dom stärker mig. Och det gör mig glad att ni fortfarande hittar hit.
Länge sen jag tittade in nu, och tydligen länge sen du skrev också. Halkade in igen lite på ett bananskal antar jag. Hoppas allt är bra med dig. Ta hand om dig.
Visst vill vi läsa resten, det är både motiverande och stärkande att läsa vad du har att säga. Att se att vi inte är ensamma.
Kan inte du höra av dig till mej! Jag står och stampar med en dokumentär om en väninna som haft GBS och hennes sviter efter sjukdomen. Jag tror att du kan hjälpa projektet framåt på något vis. Samtidigt kanske det här kan öppna någon dörr för dig. Man blir så låst i sina tankar tillslut....
Mvh Maria från Dalarna
Hej Maria,
Antingen kan du maila mig på [email protected], eller ge mig dina kontaktuppgifter. :)
Hej!
Läste igenom hela din blogg igårkväll, mkt intressant. Min pappa blev sjuk i BGS när jag var ett spädbarn, och dog några veckor senare. Idag är jag 19, och har aldrig tänkt vidare mkt på det där, aldrig riktigt brytt mig. Inte många kan berätta eller minns allt från den tiden, men av det jag vet om hans tid på sjukhuset verkar ni ha haft det ganska lika. Att läsa här har gett mig en djupare förståelse för vad han måste ha gått igenom.
Tack, och kram---
/Malin
Hej! Vilken fin blogg! Mycket tänkvärt! Jag har en dotter med GBS (19 år). Det är snart 1 år hon insjuknade. Det var varit, och är ett helvete...
Skulle behöva lite support som anhörig och mamma.
//monica
Hej Monica,
Förstår att det har varit och är en tuff tid för så nära anhöriga. Jag ville inte ha några besök förutom min familj, vilket gjorde att min mamma fick ha kontakt med alla mina vänner. Jag är stolt över henne, för det måste ha varit fruktansvärt tufft att få ta hand om alla andras oro, så att hon knappt hann med sin egen.
Maila mig gärna om du vill prata vidare.
[email protected]
Bästa hälsningar, Josefin
Hej :-)
Hittade hit när jag googlade lite, då jag sökte lite info inför den nya influensavaccinationen. Och hittade då att om man haft Guillian Barré Syndrom skulle ev. tala med kunnig läkare om man skulle ta den. Hittade då till din blogg!
Hade själv guillian barré när jag var 14 år, är idag 32. Minns det dock som det var igår.. Har idag inga men idag förutom min reflexer, dom hänger inte riktigt med olch det märker läkarna av när dom ska "knacka" på knäna och tittar lite märkligt på en :-D så får man förklara. Har inte hunnit läsa igenom allt i din blogg, har 3 barn här hemma med.
Kram på dig
och om där är någon annan som vill fråga något så gör gärna det :-)