gbs

27 november 2005
veckan som var, var jobbig.
och var natt är en mardröm.
jag somnar aldrig ifrån det.

28 november 2005
fjöntiga små lovord,
från små huvuden.
tänk större. tänk själv.

var dag är evig.
men nätterna är längre.

jag var den 0,001 procenten.
synd att det inte handlade
om storvinst på lotto.

jag är liten, och mina skor
är på tok för stora.

---

Jag läser gamla dagboksinlägg.
Och finner detta. Jag får tillbaka känslan som jag
inte längre minns. Inte trodde fanns.

Ensamheten. Jag kände mig så ensam.
Som världens minsta människa. Ingen
förstod, ingen var som jag.

Svårförklarig känsla av ensamheten. Fast jag
omgavs av vänner och familj. Det var jag och världen, och jag var så ynklig.
Och jag hoppas att den aldrig mer kommer tillbaks. Känslan.



Tack alla fina människor som har lämna kommentarer. Som läser.
Jag vill skicka varma tankar till er och era nära som drabbats av GBS.
En lång resa.
Jag tar av mig hatten för er. Kämpar!