gbs

Den 23/9 titulerades som ledsenkväll och dagen som följde namngavs ledsendag.

A och A var där. Vi kollade på Idol, som vanligt på fredagskvällarna. Och ofta fick jag sällskap av trevlig nattpersonal som inte gärna ville missa det heller. Den ledsenkvällen blev nog ganska bra i slutet ändå, för jag hade bra sällskap.

Det fanns en slags policy. De ville inte att jag skulle få min sömntablett och somna alldeles för tidigt. Då fanns alltid risken för att jag skulle vakna, som jag alltid gjorde, någongång mellan 1 och 3. Egentligen brukade jag vilja sova vid 21. För då var jag trött på att vara vaken. Men fredagarna var alltid annorlunda. Då var det både Idol och Hey Baberiba på TV. Då gick det an. Då behövde jag inte sova förrän runt 23. Men egentligen spelade det inte så stor roll, för jag vaknade ändå runt 3.

Ledsendagen var därimot inget vidare. Jag ville varken duscha eller komma upp. Jag hade ont, och jag var besviken på att det inte hände någonting. Mitt järnvärde var jättelågt, och det sattes in järnmedicin. Egentligen var nog varje dag en ledsendag. Vem skulle inte tåras i ögonen i en sådan situation?

När jag kom hem från sjukhuset var jag rädd. Tänk om det skulle komma tillbaka, eller än värre; tänk om jag skulle råka ut för en bilolycka, och bli förlamad. Jag fick någon slags liten fobi för att åka bil.

Men nu är det jag själv som är ute på vägarna. I fredags, den 14 juli 2006, fick jag mitt körkort. Och vilken frihet det är. Ungefär som den dagen då jag helt kopplades bort från respiratorn, för alltid. Obunden och fri.

För några dagar sedan var jag och min syster ute på en promenad. Vi kom in på sommarvädret, och det ledde vidare till förra årets sensommar. Den varade länge utanför mitt fönster på tredje våningen. Men vilken tur att jag inte drabbades utav sjukdomen tidigare, mitt i sommaren. Det hade nog förvärrat det mesta, och visst hade människor inte lagt märke till att jag försvann på samma sätt.

Det hade nästan gått tre veckor. Den 21 september ringde min mamma till Elin. Nog hade hon undrat vart jag hållit hus, varför det inte gick att få tag i mig, och varför ingen svarade hemma hos oss. Jag kan inte föreställa mig, eller beskriva oron och känslan. Men varje gång jag hör om mina närmsta vänners reaktioner och tankar blir jag lika fylld utav tåriga ögon och blomstrande lycka. Tänk vilka vänner jag har!

Hur hade det fungerat utan att få höra någonting utifrån? Om saknad och oro. En hel vägg tapetserades med alla möjlga vykort, kort och saker. En stärkande vägg. En vägg som berättade om att människor tänkte på mig. Det var otroligt viktigt.

I Tisdags skärde jag mig i fingret när jag skulle skära bröd. Det blev ganska djupt, och gjorde förbannat ont. Igår ringde jag till sjukvårdsupplysningen, för det hade svullnat endel, och börjat vara så smått. Usch. Jag fick en tid på Hageby vårdcentral, så de kunde titta på det.

Jag gick dit. Men vilken skillnad. Jag kände mig så otroligt mesig. Där satt jag och tittade på den soffan där jag låg den 4 september. Vad liten den var. Precis som jag hade varit, väldigt liten och svag. Jag satt där med fingret tejpat. Gud vad fånig jag kände mig.

Ibland behöver man väl hjälp, även för små saker. Men jag kan inte rå för att jag ville springa därifrån och skämmas. Det är som han som sökte akut hjälp för en finne. Hur allvarligt kan det bli.

Hur som helst så fick jag pencillin. Så det var väl bra att jag gick dit.

Jag undrar vad alla de som satt i väntrummet den där dagen tänkte när dem såg mig. För visst undrar man vad som har hänt med människorna där. Det stela väntrummet, där alla sitter som uppstoppade och väntar på att ens namn ska ropas upp. En blek liten tjej, så otroligt svag. Nej, ingen visste vad som väntade.