elva.

För några dagar sedan var jag och min syster ute på en promenad. Vi kom in på sommarvädret, och det ledde vidare till förra årets sensommar. Den varade länge utanför mitt fönster på tredje våningen. Men vilken tur att jag inte drabbades utav sjukdomen tidigare, mitt i sommaren. Det hade nog förvärrat det mesta, och visst hade människor inte lagt märke till att jag försvann på samma sätt.

Det hade nästan gått tre veckor. Den 21 september ringde min mamma till Elin. Nog hade hon undrat vart jag hållit hus, varför det inte gick att få tag i mig, och varför ingen svarade hemma hos oss. Jag kan inte föreställa mig, eller beskriva oron och känslan. Men varje gång jag hör om mina närmsta vänners reaktioner och tankar blir jag lika fylld utav tåriga ögon och blomstrande lycka. Tänk vilka vänner jag har!

Hur hade det fungerat utan att få höra någonting utifrån? Om saknad och oro. En hel vägg tapetserades med alla möjlga vykort, kort och saker. En stärkande vägg. En vägg som berättade om att människor tänkte på mig. Det var otroligt viktigt.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback