tolv.

Den 23/9 titulerades som ledsenkväll och dagen som följde namngavs ledsendag.

A
och A var där. Vi kollade på Idol, som vanligt på fredagskvällarna. Och ofta fick jag sällskap av trevlig nattpersonal som inte gärna ville missa det heller. Den ledsenkvällen blev nog ganska bra i slutet ändå, för jag hade bra sällskap.

Det fanns en slags policy. De ville inte att jag skulle få min sömntablett och somna alldeles för tidigt. Då fanns alltid risken för att jag skulle vakna, som jag alltid gjorde, någongång mellan 1 och 3. Egentligen brukade jag vilja sova vid 21. För då var jag trött på att vara vaken. Men fredagarna var alltid annorlunda. Då var det både Idol och Hey Baberiba på TV. Då gick det an. Då behövde jag inte sova förrän runt 23. Men egentligen spelade det inte så stor roll, för jag vaknade ändå runt 3.

Ledsendagen var därimot inget vidare. Jag ville varken duscha eller komma upp. Jag hade ont, och jag var besviken på att det inte hände någonting. Mitt järnvärde var jättelågt, och det sattes in järnmedicin. Egentligen var nog varje dag en ledsendag. Vem skulle inte tåras i ögonen i en sådan situation?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback