dagbok.
Kära dagbok.
Varje dag är lång, och jag försöker minnas vad som händer. Men den ena händelsen förgås av den andra. Jag kan inte rå för att jag inte minns.
Jag visste, eftersom att dem så väl hade upplyst mig, att jag skulle glömma. Jag skulle inte orka minnas, och jag skulle omedvetet sudda ut händelser. Det fanns inte plats åt alla intryck, och bortsorteringen kunde jag inte styra.
Det är skrivet förut, men jag vet inte vilka minnen som är mina. Och tanken på det knivhugger mig. Är allt ens sant? Man vet nu mer att patienter som vårdats på intensiven har mer eller mindre overkliga upplevelser. [...] Patienten kan alltså vara helt övertygad om att händelsen har hänt på riktigt eller händer på riktigt.
Ett inferno av tankar, likt en orkan i huvudet. Jag vill minnas allting. Jag vill minnas alla människor.
En svart bok, med röda hörn. Jag kunde inte skriva ner vad som hände, så därför gjorde andra det åt mig. Det blev en helfylld bok, med början av en återblick, redan från lördagen den 3dje september (dagen innan), till den 5 november, där jag själv har avslutat boken.
Varje "inlägg" är undertecknat av någon sköterska, läkare eller någon ur min familj. Men jag skäms över att inte kunna sätta ansikten på alla de namn som står skrivna med olika handstilar. Dem var faktiskt en stor del av min värld, dem satte ord på händelser som jag annars inte skulle kunna återgå till, eller ens placera på ett datum.
Bilderna i boken kan användas i en skräckfilm. Ett hugg i hjärtat som så sårbart smälter den frysta isbiten bakom mina ögon. Hjälplösa tårar över att det faktiskt är sant, bilderna bekräftar. Under fem veckor såg jag mig inte i spegeln. För jag var inte jag, och jag ville inte ha bekräftelsen på att allt faktiskt var verklighet. Fast i slangar och apparater, avmagrad med ångestfyllda ögon. Det var jag, Josefin, som låg där.
Här om veckan var jag tillbaks på intensiven och pratade om dagboken. Några danska sjuksköterskor ville träffa patienter och höra om dagbokens betydelse. Jag är tacksam över att den skrevs, för det har betytt så otroligt mycket. Och jag är glad att jag har vårdats i Sverige. I Danmark får de inte skriva dagbok, det är mot reglerna, och man har inte tid. Inte tid att ge tillbaka en bit ur en människas liv, som suddats ur dess hjärna av alla pipande apparater och slangar. Att ta bilder av patienten är tabu. Där går man också efter policyn att inte söva. Patienter ligger med en tub ner i halsen, vakna. Och med mina erfarenheter, så är det inte mänskligt.
Varje dag är lång, och jag försöker minnas vad som händer. Men den ena händelsen förgås av den andra. Jag kan inte rå för att jag inte minns.
Jag visste, eftersom att dem så väl hade upplyst mig, att jag skulle glömma. Jag skulle inte orka minnas, och jag skulle omedvetet sudda ut händelser. Det fanns inte plats åt alla intryck, och bortsorteringen kunde jag inte styra.
Det är skrivet förut, men jag vet inte vilka minnen som är mina. Och tanken på det knivhugger mig. Är allt ens sant? Man vet nu mer att patienter som vårdats på intensiven har mer eller mindre overkliga upplevelser. [...] Patienten kan alltså vara helt övertygad om att händelsen har hänt på riktigt eller händer på riktigt.
Ett inferno av tankar, likt en orkan i huvudet. Jag vill minnas allting. Jag vill minnas alla människor.
En svart bok, med röda hörn. Jag kunde inte skriva ner vad som hände, så därför gjorde andra det åt mig. Det blev en helfylld bok, med början av en återblick, redan från lördagen den 3dje september (dagen innan), till den 5 november, där jag själv har avslutat boken.
Varje "inlägg" är undertecknat av någon sköterska, läkare eller någon ur min familj. Men jag skäms över att inte kunna sätta ansikten på alla de namn som står skrivna med olika handstilar. Dem var faktiskt en stor del av min värld, dem satte ord på händelser som jag annars inte skulle kunna återgå till, eller ens placera på ett datum.
Bilderna i boken kan användas i en skräckfilm. Ett hugg i hjärtat som så sårbart smälter den frysta isbiten bakom mina ögon. Hjälplösa tårar över att det faktiskt är sant, bilderna bekräftar. Under fem veckor såg jag mig inte i spegeln. För jag var inte jag, och jag ville inte ha bekräftelsen på att allt faktiskt var verklighet. Fast i slangar och apparater, avmagrad med ångestfyllda ögon. Det var jag, Josefin, som låg där.
Här om veckan var jag tillbaks på intensiven och pratade om dagboken. Några danska sjuksköterskor ville träffa patienter och höra om dagbokens betydelse. Jag är tacksam över att den skrevs, för det har betytt så otroligt mycket. Och jag är glad att jag har vårdats i Sverige. I Danmark får de inte skriva dagbok, det är mot reglerna, och man har inte tid. Inte tid att ge tillbaka en bit ur en människas liv, som suddats ur dess hjärna av alla pipande apparater och slangar. Att ta bilder av patienten är tabu. Där går man också efter policyn att inte söva. Patienter ligger med en tub ner i halsen, vakna. Och med mina erfarenheter, så är det inte mänskligt.
Kommentarer
Trackback