gbs

Värre, värre och värre. När det var som värst vet jag inte, går det att mäta? Hur mycket värre kan det i denna sjukdom bli, än då man tappat allt?

I början tjatades det mycket om att jag skulle sysselsättas för att få tiden att gå. Radio, TV - ja, vad som helst. Men jag orkade inte. Jag orkade inte vila ögonen på TVn, jag orkade inte höra ljudet från radion. Allting var oljud, och det som rörde sig kunde jag inte sätta i sammahang. Jag ville sova, och helst av allt ville jag bli mig själv.

Den 16 september (anm. efter 12 dagar)
Inatt har varit lättare att förstå vad du säger, vi hoppas att det skall börja vända nu.

Samma dag tänkte de byta ut sonden, mot en grövre. (anm. sond=slang ner i näsan för "mat") Jag minns min förtvivlan. Inte mer helvete. Men idag förstår jag syftet på ett helt annat sätt. Jag hade kräkts mycket. Skulle det komma ner i lungorna fanns risken för lunginflamation.

Man informerar inte om riskerna på samma sätt för den som ligger svårt sjuk. Det ska man heller inte göra. Men en lunginflamation, i rollen som svårt sjuk, skulle möjligen inte följa samma mönster som för en frisk människa. Det osar dödsorsak.

Jag fick sondmat, men jag kräktes ofta utav det. Jag fick också dropp. På åtta dagar hade jag ingenting i munnen, men denna fredag (16/9) bad jag om äppeljuice. Det var ett stort steg.

Två dagar senare vände det. Kurvan började luta sig uppåt.
Du visade mig dina skrattgropar [...] och din mimik ÄR bättre.

Det var bara 27 dagar kvar. Tjugosju dagar kvar till hemmalukten. Men vägen dit var hindersbetonad med djupa gropar.