tretton.

Jag duschade varannan dag, ungefär. Ofta tyckte jag bara att det var en pina, det var jobbigt och obekvämt. Helt utelämnad ligger man där i sängen, och rullas upp på ett slags "lakan" där kanter fälls upp. Men man vänjer sig ganska fort.

Det var så jobbigt att jag ville ha det gjort så fort som möjligt. Alla vändningar smärtade, och vattnet som dunstade från min kropp kylde. Att använda både shampo och balsam var alldeles för tidskrävande för mig som bara låg där, varje minut var en timme. Och jag minns så väl när jag bokstaverade på bokstavstavlan för mamma att jag ville ha ett kombinerat shampo/balsam, ett så kallat 2in1. Hon förstod inte. Men vilken lättnad sen när jag fick det.

Järnmedicinen som jag hade fått i tablettform (krossad, utspädd och nerpressad i sonden) sattes istället in i droppet. För att bespara magen. Och det var en konstig känsla när järnet sakta sipprade in genom mina vener, en smak utav blod och lakrits spred sig i munnen. Men det var bättre så, för varje vätska ner genom näsan kittlades obehagligt och frammanade kräkkänslor.

Kommentarer
Postat av: jesper

Hej

jag har läst igenom din blogg och känt igen många känslor drabbades av gbs för ca 2 år sedan (jag var 29 år) behövde inte respirator men det"var nära" som läkaren sa.
i dag är jag 99% återställd

hälsningar Jesper

2006-08-18 @ 22:01:00
Postat av: calle på IVA

Hej Josefin
Hoppas sommarn varit bra.
Jag har talat med en kollega i England och fått reda på en sida på nätet där man kan skriva och även läsa ( och höra ) om andras upplevelser.
www.dipex.org därefter klicka på intensive care.
Mycket intressanta berättelser.
Calle

2006-08-22 @ 12:12:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback