benlöshet.

Jag såg en dokumentär om Joakim Alpgård. Såg ni den? 35årig man, totalförlamad. Han tog sitt liv på en självmordsklinik i Schweiz. I 6 år kämpade han.

Måndagen, dagen efter jag skrevs in på barnkliniken. Mamma for hem på morgonen, vi behövde lite saker för att orka med ytterligare en natt på sjukhuset. Vi hade ätit frukost, och vi hade klätt på oss. Hurvida jag hade kommit in till toan på morgonen minns jag inte. Men där låg jag ensam i det lilla rummet, och tittade in i väggen. Hur mycket roligare kunde man ha, tänkte jag. Jag går en promenad in till toaletten. Det krävdes endel sats för att orka resa mig upp, även om jag redan halvsatt upp i sängen. Promenaden blev inte särskilt lång. Vänster, höger, vänster, höger, i små osäkra steg. Jag vinglade till och tog tag i sängänden. Vad hjälpte det? Benen liksom försvann under mig, någon kapade av dom, och jag sjönk ner på ändan. Men jäklar också! tänkte jag. Jag minns ett virrvarr i huvudet, vad var det egentligen som hände? Vart tog mina ben vägen? Det här var nog inte bara någon liten nerv i kläm.

Idag kan jag skratta åt min envishet. Jag var 17 år, och det var under min värdighet att behöva hjälp. Vilket nederlag att trycka på alarmknappen. Jag tog tag i mitt lår, och drog upp det ena benet i friarställning. Men jag kom ingen vart, alla muskler var som bortblåsta och benet föll åt sidan. Jag tog tag i sängkanten och försökte dra mig upp, men det var meningslöst, när mina ben inte ville hjälpa till. Otacksamma benjävlar, jag behöver bara lite push, så klarar jag det här! Det gjorde jag inte.

På golvet precis vid dörren satt en röd alarmknapp. Dom hade visat mig den, till vilken nytta hade jag tänkt, inte ska jag ner på golvet och kräla, vad tror dom om mig? Inte gråta, inte gråta, inte gråta. Kom igen Josefin, det är inte så farligt. Beeeeeeeeeep.

Petra kom in. "Men gud, gumman! Vad har hänt?" Hon hjälpte mig upp i sängen igen, och jag kunde inte hindra tårarnas vilda fors.

Någon kapade mina ben. Senare kapades allt du kan röra på. Jag kunde inte le, jag kunde inte ens andas.

Det är lätt att säga att man förstår att Joakim Alpgård hade det jobbigt. Jag vet vilket rent helvete han haft, jag har själv varit i samma sits. Men med en viss skillnad, någonstans i mitt huvud ekade hela tiden läkares röster, som sa att jag skulle bli bra igen. Det var ingen som sa till honom. Och att han kämpade i 6 år, det är mer än vad som kan föreställas.

Till en början var det pirrningar och domningar i fötterna. Pins and needles. Benen var tunga, fötterna var bly. Det kittlades, och frågan var om man skulle skratta eller gråta. Det följdes av en tom känsla. Musklerna fanns där hela tiden, men vägrade agera. Hallå, mongoben! LYD! Frustration. Jag var stel. Det gick fort, för redan dagen innan jag åkte in, så var jag väldigt orörlig. Fast då kallade jag det träningsvärk.

Hur man spänner musklerna? Ja, det visste jag i början. Sedan glömde jag bort. Någon hade noppat bort mina muskler, med pincett, för att få tag i de minsta bitarna. Vetskapen om hur man gör försvann i orkanen av frustration.

På IVA hade jag för länge sedan glömt hur det var att spänna musklerna, hur det var att stå upp. Hur det var att känna mark under fötterna. De ville att jag skulle försöka, men det gjorde bara ont och knäna vek sig. Tillbaks till sängen blev det ett kast med liten Josefin av Elisabeth och Christina. För sängen var väldigt hög, och jag, ja, jag kunde inte hoppa.

Det är viktigt att uppskatta den funktion som kroppen faktiskt fyller. Men det förstår man inte förrän spelet är förlorat. Idag kan jag uppskatta, Joakim fick aldrig chansen. Han var ändå en man full av livsgnista, han var en riktig kämpe. En man att se upp till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback