drömmar.
Mardrömmar och rubbad verklighetsuppfattning.
Det senaste är nog lätt att stryka ett streck över. Rubbad verklighetsuppfattning. Jag var ju fortfarande människa, och nog kunde jag skilja på rätt och fel. Verklighet och dröm. Men egentligen är det nog inte så konstigt, i den miljön, att man formar sin egen verklighet. Hur ska man annars överleva?
Många av de mardrömmar som jag vaknade av på nätterna har jag förträngt. Jag blev medicinerad för att minska på drömmarna, som kom som ett tillskott på vissa andra mediciner. Men det finns tre drömmar som jag kommer ihåg. De var så intensiva. Jag skulle vilja berätta om känslan, drömmen satt i hela kroppen, men jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna förmedla den starka känslan som drömmarna gav mig, den oerhört kraftiga uppfattningen om vad som hände. Jag får nog sätta ett "är-lika-med" mellan Mardrömmar och Rubbad verklighetsuppfattning.
I vilken tidsordning drömmarna kommer vet jag inte. När jag var som hårdast drabbad av förlamningen kunde jag inte dela med mig av mina drömmar och känslor. Utav den anledningen har jag glömt det mesta därifrån. Kanske lika bra. Jag var instängd med mig själv.
Jag vet att jag precis hade somnat. En läkare, ganska kraftig och med mörkt hår, kom in i mitt rum, följd av ganska många sköterskor. Han var grönklädd, precis som läkarna är uppe på Intensiven. Av någon anledning blev jad rädd, en rädsla som satte sig djupt i maggropen. Vi ska sätta in det, och det. Vi ska göra det, och det. Ett rabblande utav mediciner och handlingar de skulle utföra på mig. På händerna hade han ett par röda plasthandskar som nådde upp över armbågarna. Från fotänden började han krypa och böja sig över mig, men händerna i ett strypgrepp, samtidigt som han berättade om alla mediciner. Hans ögon glimmade utav ovänlighet. Men jag kunde inte röra mig, för precis som i verkliga livet, så var jag fast i min egen kropp.
Jag hörde hur det gick någon bakom huvudänden på sängen, och en undersköterska kom fram.
Vad är det ni ska göra med mig egentligen?
Men hon såg mest förbryllad ut. Göra? Nej, dem skulle inte göra någonting.
Det hade bara varit en dröm. En dröm som jag tog med mig i vaket tillstånd. Jag ursäktade mig, det hade bara varit en dröm. En dröm.
Men jag vågade inte blunda. Så fort jag var nära på att somna igen, såg jag alla sköterskor ståendes vid fotändan av min säng.
Det senaste är nog lätt att stryka ett streck över. Rubbad verklighetsuppfattning. Jag var ju fortfarande människa, och nog kunde jag skilja på rätt och fel. Verklighet och dröm. Men egentligen är det nog inte så konstigt, i den miljön, att man formar sin egen verklighet. Hur ska man annars överleva?
Många av de mardrömmar som jag vaknade av på nätterna har jag förträngt. Jag blev medicinerad för att minska på drömmarna, som kom som ett tillskott på vissa andra mediciner. Men det finns tre drömmar som jag kommer ihåg. De var så intensiva. Jag skulle vilja berätta om känslan, drömmen satt i hela kroppen, men jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna förmedla den starka känslan som drömmarna gav mig, den oerhört kraftiga uppfattningen om vad som hände. Jag får nog sätta ett "är-lika-med" mellan Mardrömmar och Rubbad verklighetsuppfattning.
I vilken tidsordning drömmarna kommer vet jag inte. När jag var som hårdast drabbad av förlamningen kunde jag inte dela med mig av mina drömmar och känslor. Utav den anledningen har jag glömt det mesta därifrån. Kanske lika bra. Jag var instängd med mig själv.
Jag vet att jag precis hade somnat. En läkare, ganska kraftig och med mörkt hår, kom in i mitt rum, följd av ganska många sköterskor. Han var grönklädd, precis som läkarna är uppe på Intensiven. Av någon anledning blev jad rädd, en rädsla som satte sig djupt i maggropen. Vi ska sätta in det, och det. Vi ska göra det, och det. Ett rabblande utav mediciner och handlingar de skulle utföra på mig. På händerna hade han ett par röda plasthandskar som nådde upp över armbågarna. Från fotänden började han krypa och böja sig över mig, men händerna i ett strypgrepp, samtidigt som han berättade om alla mediciner. Hans ögon glimmade utav ovänlighet. Men jag kunde inte röra mig, för precis som i verkliga livet, så var jag fast i min egen kropp.
Jag hörde hur det gick någon bakom huvudänden på sängen, och en undersköterska kom fram.
Vad är det ni ska göra med mig egentligen?
Men hon såg mest förbryllad ut. Göra? Nej, dem skulle inte göra någonting.
Det hade bara varit en dröm. En dröm som jag tog med mig i vaket tillstånd. Jag ursäktade mig, det hade bara varit en dröm. En dröm.
Men jag vågade inte blunda. Så fort jag var nära på att somna igen, såg jag alla sköterskor ståendes vid fotändan av min säng.
Kommentarer
Trackback