fem.
Här är inte mina minnen. Här är min dagbok.
Jag var envis. Även fast jag var nersövd, så kämpade jag mig upp ur narkosen. Mängden sövande ökades. De beslöt sig för att sätta in en trach, via halsen, istället för via munnen. I det tillståndet skulle jag kunna vara vaken. Det gick bra, och utifrån det har jag alltid ett minne. Ärret på halsen.
Du har ingen feber men du känner dig varm. Du sover med fönstret öppet och utan något täcke, men så vill du ha det.
Ja, så ville jag ha det. För jag var otroligt varm. Svetten pärlade sig i pannan, fastän jag bara låg helt stilla. Min extramadrass som jag hade fått nere på barnavdelningen hade ett plasthölje. Det blev fruktansvärt varmt, vilket var otroligt jobbigt. Lakan byttes 2-3 gånger om dagen, både för att jag blev så varm, men också för infektionsrisken. På intensiven ska allting vara så sterilt som möjligt, hygien och fräschet är viktigt.
Smärtstillande och panodil. Det onda jag hade i ryggen gav inte med sig, och hur de än placerade min kropp, så var det inte bra. Tillslut avstod jag från panodilen. Min huvudvärk fick inget botemedel, men det faktum att jag svettades så otroligt mycket diffuserades.
Utomhus. Den 13/9 sades det att det var sommarens sista dag. På grund av det tyckte personalen att jag borde ut. Upp i tubastolen, och ut. Det var hemskt. En "sålänge"-respirator följe med ut, och det var inte alls desamma. Tryggheten rasade och jag kände mig olustig. Det var svalt ute, men jag ville bara in. In till sängen och lägga mig ner. Sova bort lite tid. Tillbaks till min bästa vän, min respirator, som försörjde mig med luft på rätt sätt. Det var första gången jag var ute. På mina 6 veckor, var jag bara ute en gång till.
Jag var envis. Även fast jag var nersövd, så kämpade jag mig upp ur narkosen. Mängden sövande ökades. De beslöt sig för att sätta in en trach, via halsen, istället för via munnen. I det tillståndet skulle jag kunna vara vaken. Det gick bra, och utifrån det har jag alltid ett minne. Ärret på halsen.
Du har ingen feber men du känner dig varm. Du sover med fönstret öppet och utan något täcke, men så vill du ha det.
Ja, så ville jag ha det. För jag var otroligt varm. Svetten pärlade sig i pannan, fastän jag bara låg helt stilla. Min extramadrass som jag hade fått nere på barnavdelningen hade ett plasthölje. Det blev fruktansvärt varmt, vilket var otroligt jobbigt. Lakan byttes 2-3 gånger om dagen, både för att jag blev så varm, men också för infektionsrisken. På intensiven ska allting vara så sterilt som möjligt, hygien och fräschet är viktigt.
Smärtstillande och panodil. Det onda jag hade i ryggen gav inte med sig, och hur de än placerade min kropp, så var det inte bra. Tillslut avstod jag från panodilen. Min huvudvärk fick inget botemedel, men det faktum att jag svettades så otroligt mycket diffuserades.
Utomhus. Den 13/9 sades det att det var sommarens sista dag. På grund av det tyckte personalen att jag borde ut. Upp i tubastolen, och ut. Det var hemskt. En "sålänge"-respirator följe med ut, och det var inte alls desamma. Tryggheten rasade och jag kände mig olustig. Det var svalt ute, men jag ville bara in. In till sängen och lägga mig ner. Sova bort lite tid. Tillbaks till min bästa vän, min respirator, som försörjde mig med luft på rätt sätt. Det var första gången jag var ute. På mina 6 veckor, var jag bara ute en gång till.
Kommentarer
Trackback