minneslucka.
Hur var det? Vad hände egentligen? Jag levde mitt i det, men jag minns inte mycket utav det. Till fyra är mitt minne klart, men därefter, diffusa små negativbilder som jag kan bläddra bland.
Jag vet inte vad som är mina egna minnen, och vad som jag nu tror är mina egna. För uppfräschning har jag en dagbok, skriven utav min familj och personal, samt återberättelser och förklaringar av samma personer. Har jag målat upp bilder utifrån vad de har sagt, eller är det verkligen sådant som jag minns själv? Jag har ingen aning.
För egentligen är min vetskap minimal. När jag kom upp till intensiven fortsatte sjukdomen att förvärras. Jag fick massor mediciner. Allting gjorde mig väldigt trött, och jag sov mycket. Personal sprang in och ut, byttes av och kom igen efter några dagar. Allt var nytt, hela tiden. Jag hade inte kraften att förstå vilken personal som var hos mig, så varje gång ett byte skedde, så kändes det som en ny människa klev in i mitt rum. Även fast jag kanske hade träffat just den sjuksköterskan flera gånger förut. Allt var ett töcken. Och jag orkade inte förstå. Det blev bättre ju längre tiden gick, tillslut kände jag igen, och kunde också namnet på flera av de över 40 sköterskor som jobbade där.
Dagar och nätter. Smärta och oro. Tiden gick, ganska fort när jag sov, och i snigelfart under mina vakna timmar. Det jag minns är en minimal del av de cirka 750 timmarna jag låg uppe på intensiven.
Jag minns endel utav vad jag drömde, för drömmarna präglade även dagarna. Jag kan också plocka fram vissa scener, och upplevelser från "stora" händelser. Men det mesta utav det är från den sista tiden där uppe. När jag hade mer ork att förstå och ta in information.
Jag tror att jag skulle kunna räkna till ungefär 7-10 saker som jag är säker på att jag minns av eget huvud. Jag har ingen tidsuppfattning om när sakerna hände, men jag vet vilka som var med.
Jag ser det utifrån, jag ser mig själv. Ett minne är när en läkare en morgon kom in och sa att nu ska respiratorn bort. Hurra, tänkte jag. Sedan ångrade jag mig.
Jag vet inte vad som är mina egna minnen, och vad som jag nu tror är mina egna. För uppfräschning har jag en dagbok, skriven utav min familj och personal, samt återberättelser och förklaringar av samma personer. Har jag målat upp bilder utifrån vad de har sagt, eller är det verkligen sådant som jag minns själv? Jag har ingen aning.
För egentligen är min vetskap minimal. När jag kom upp till intensiven fortsatte sjukdomen att förvärras. Jag fick massor mediciner. Allting gjorde mig väldigt trött, och jag sov mycket. Personal sprang in och ut, byttes av och kom igen efter några dagar. Allt var nytt, hela tiden. Jag hade inte kraften att förstå vilken personal som var hos mig, så varje gång ett byte skedde, så kändes det som en ny människa klev in i mitt rum. Även fast jag kanske hade träffat just den sjuksköterskan flera gånger förut. Allt var ett töcken. Och jag orkade inte förstå. Det blev bättre ju längre tiden gick, tillslut kände jag igen, och kunde också namnet på flera av de över 40 sköterskor som jobbade där.
Dagar och nätter. Smärta och oro. Tiden gick, ganska fort när jag sov, och i snigelfart under mina vakna timmar. Det jag minns är en minimal del av de cirka 750 timmarna jag låg uppe på intensiven.
Jag minns endel utav vad jag drömde, för drömmarna präglade även dagarna. Jag kan också plocka fram vissa scener, och upplevelser från "stora" händelser. Men det mesta utav det är från den sista tiden där uppe. När jag hade mer ork att förstå och ta in information.
Jag tror att jag skulle kunna räkna till ungefär 7-10 saker som jag är säker på att jag minns av eget huvud. Jag har ingen tidsuppfattning om när sakerna hände, men jag vet vilka som var med.
Jag ser det utifrån, jag ser mig själv. Ett minne är när en läkare en morgon kom in och sa att nu ska respiratorn bort. Hurra, tänkte jag. Sedan ångrade jag mig.
Kommentarer
Trackback