gbs

Nollfem. Jag minns det klockslaget. På morgonen. Tell me this night is over. Den varade länge, och jag sov inte mycket, nästintill ingenting. Senare på dagen skickade dom ner mig, tillbaks till barnavdelningen igen, med mitt gammaglobulindropp i släp.

Väntan, allting handlade om väntan. Måndagen, jag fick diagnosen och klockan var runt middag. Men det skulle dröja, sa Dr. Å, innan någon medicin kunde sättas in. Man blir ganska rastlös i ett sådant läge. Jag ville att någonting skulle hända, och vad är inte mer händelserikt än att de sätter in en medicin, som ska hjälpa en tillbaka till livet? Anledningen till fördröjningen var att medicinen inte var vanlig, så de var tvugna att frakta ner den från Stockholm.

På tisdagen, dagen efter, sattes jag på gammaglobulindropp. En medicin vars verkan inte kunde bevisas. Hjälpte den, eller hjälpte den inte? Kuren pågick i fem dagar, och priset uppgick i ett femnummersbelopp. Den var gjord i Amerika, om jag inte misstar mig. Biverkningarna var många, men gick inte att urskilja. Jag mådde dåligt av så mycket annat också.

Ryggsmärtorna, jag minns dom. Samtidigt är minnet av alla känslor svagt. Outhärdligt, jag låg inte bra, i vilket ställning de än la mig i. Jag hade en specialmadrass, som jag tror att jag fick på tisdagen. Även den väntan var inte utan ångest. Madrassen kom som en hjälte för min ömma kropp. Den fick följa med mig under hela resans gång, vilket hade både sina för- och nackdelar.

Efter djävulsnatten så kom jag hur som helst ner till barn igen. Dagen flöt på, men jag tappade mer och mer av min kropp. Det gick inte jättefort, men visst märkte man skillnader hela tiden. Jag var matt. Besök från min syster och hennes döttrar piggade upp mig litegrann. Det var viktigt för mig, och underbart att träffa de små. Den äldsta var ovanligt blyg, hon sa inte så mycket, men stod och öste upp kort och presenter åt mig. Jag såg nog inte riktigt ut som jag brukar, med slangar lite överallt. Hon tyckte att det var lite konstigt att jag åt genom näsan, så som mamma beskrev det med sonden.

Dextrosol. På kvällen bad jag mamma om lite dextrosol och lipsyl. Dextrosolen satte jag på tvären, och kunde varken få upp eller ner den. Panik! Jag hostade, jag svalde, hostade och svalde. Ingenting gick, och det skavde något fruktansvärt. Jag hade svårt att andas. Att dextrosol smälter är väl för väl det.

Natten var orolig. De få gånger jag lyckades trycka på alarmknappen krävdes enorm styrka. Automattillsyn, en gång i timmen kom de och tittade till så att allting stod rätt till. Det gjorde det inte. Hade jag inte varit på sjukhus, så hade detta varit min absolut sista natt.