gbs

Rullstolen, den specialbeställda, blev invigd en torsdagseftermiddag. I samband med det gjorde jag också min debut i att förflyttas med lift.

Ett jättegrönt skynke som slöts om min kropp och spändes fast i en lift i taket. Sakta hissades jag uppåt, och min taniga, sladdriga lilla kropp trycktes ihop. Det gjorde fruktansvärt ont. Ostyrig hängde min kropp som en påse mjöl. Men alla som stod brevid tyckte att det gick bra.

När jag sedan kom över till stolen fortsatte smärtorna. En rastlöshet av det onda fick mig att vilja tillbaka till sängen. Jag sjönk ihop, just på grund av att jag saknade muskler. Detta slet oerhört mycket i kroppen, en obeskrivlig smärta.

Det hände mycket denna dag. För det blev även första gången med andningsträning. Respiratorn ställdes om, och jag fick dra alla andetag själv. Missade jag att andas, så pep det, och respiratorn hjälpte till. Men visst var det tugnt. Jag var tvungen att tänka på varje andetag, för det gick inte av gammal vana.

På kvällen ställdes respiratorn om igen, för så fort jag somnade, glömde jag bort att andas. Respiratorn pep, och jag vaknade. En väckarklocka.