gbs

Jag har dagboken liggandes här vid datorn, ifall jag behöver titta. Ibland händer det att jag bara slår upp några uppslag för att läsa. Jag kan lätt orientera mig i händelserna nu, jag vet ungefär vart det står skrivet. Ikväll var det en bild som kom upp i mitt första uppslag. Men jag ser inte mig själv, det är för obegripligt.

Träningslokalen är fylld utav speglar, och vid varje vattenpaus så granskar jag mig själv. Ofta kan man bli hemmablind, men ärret på halsen drar alltid till sig mitt blickfång. Jag vet inte om det är i en titta-jag-tränar-faktiskt-precis-som-förut-trots-sjukdomen-blick, precis som att ärret är min fiende. Du fick mig inte, din jävel! Eller om det är en förnimmelse av det föregågna, ett slag i magen. Pressa dig inte för hårt, du vet hur det går! Denna granskning har fått mig att helst vilja avstå från vattenpauser, jag återvänder alltid till stegkombinationerna med en konstig känsla.

Idag ringde Sandra och läste upp sitt tal som hon ska hålla på svenskan imorgon. Ögonen nästintill tårades, mest av lycka, över det hon faktiskt påminnde mig om. När jag hade ringt till henne, och hon inte hade hört att det varit jag, då min röst hade varit lite klenare än vanligt. När hon kom in på mitt grådassiga rum på barnavdelningen. Och sedan, när hon på min första skodag kom och mötte mig ute vid spårvagnen. Ojoj Sandra, hade det inte varit för dig...

Att få uppskatta, och få uppskattning.
Viktigt.