tio.

Tjugonde september. Sexton dagar på sjukhuset.

Rullstolsdagen. Sjukgymnasten kom upp med en rullstol. Min rullstol. Specialbeställd åt mig. Min önskedröm när jag var liten; att ha en egen rullstol. För visst var det väldigt roligt varje gång jag och min syster var och hälsade på mamma på jobbet, och hade rullstolsrace genom korridoren. Nu, runt 10 år senare, var det inte samma lycka.

Och det var ungefär samma reaktioner som med respiratorn, fast tvärtom. När narkosläkaren kom in i det lilla rummet på barnavdelningen och berättade om vad som skulle kunna hända väcktes en osund oro. Men känslan ändrades ganska snabbt, och det blev ett måste. Ett måste som kändes väldigt angeläget och bra. Vad bra, tänkte min mamma när han kom in med rullstolen. Men genast for tankarna vidare. Jävlar, det är ju en rullstol till min dotter!

Men rullstolen blev stående. Meningen var att jag skulle provat den dagen efter. Men på natten ändrades dem planerna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback